EverydayCrochet

Det är svårt att ta tag i något som inte känns verkligt. Till exempel att jag åker hem till Gotland på fredag. I övermorgon. Jag har inte ens börjat tänka på min packning. Jag har inte slagit in mina julklappar till min Londonfamilj. Jag har inte skrivit adresserna på mina julkort. Däremot köpt frimärken. Det känns jobbigt att lämna London som varit mitt hem de senaste 3 och en halv månaderna. Speciellt med vetskapen om att jag kanske inte kommer tillbaka förän april. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag kom till London. Jag trodde inte att jag kunde bli riktigt lycklig på riktigt. Men jag antar att det finns lycka för alla. Man måste bara prova sig fram. Inte låta motgångar skrämma bort en. Man måste lära sig se motgångar som ett steg närmare rätt riktning. Man kan ta sig hur långt man vill med positivitet och vilja. Det är det som är hemligheten. The laws of attraction.

Den här veckan kan ha varit den mest sentimentala veckan i London. Sentimentalitet behöver dock inte betyda olycka. Snarare att man inser vad som var bra. Min fantastiska karusellhöst börjar gå mot sitt slut och om exakt en vecka har jag gått och lagt mej i min säng på Gotland igen. Det som har varit mest jobbigt den här veckan har varit att inse att Line verkligen åkt hem till Danmark. Utan att vi hann säga hej då. Jag trodde liksom aldrig att det skulle bli så jobbigt som det blev. Jag trodde inte att tårarna skulle komma som en flodvåg när jag äntligen fick ett mail av henne i måndags. Hon har varit min bästa vän i höst och vi har gjort allt tillsammans och jag har bott hos henne nästan varje helg. Och nu är allt över. Allt gick alldeles för snabbt och det enda jag vet är att inget kommer bli som det varit i höst igen. Det känns lite som en epok avslutats. Lite som när man slutar gymnasiet. I årskiftet kommer jag få stå på egna ben igen, börja om från början. Starta en helt ny Londonresa. Jag ser fram emot det. Absolut. Man samtidigt så himla läskigt.

Idag fick jag lite ledigt under dagen och var på jättebra humör. Såg nya avsnittet av Glee och fällde glädjetårar som vanligt. Tog en dusch och gjorde mej lite snygg för omväxlings skull. Ringde till Central Saint Martins för att prata om min regestrering, dock är människan som jag behöver prata med aldrig där när jag ringer... Fick lite hjälp av en annan herre men behöver fortfarande jaga grevinnan. Hoppas på bättre lycka i morgon. Senare tog jag en promenad i stormen upp till The Rookery. Satt på mitt utsiktsställe som vanligt och samlade energi och sorterade tankar. Mitt humör går så mycket fram och tillbaka nu för tiden. Jag kan liksom inte riktigt bestämma mej hur jag känner för saker och ting. Detsamma med mitt perspektiv. Och min vilja. Efter många olika händelser de senaste veckorna ser det nu ut som att jag åker ensam tillbaka till London någon gång efter att det nya året har tagit start. Jag kommer jobba med någonting och bo någonstans till April då jag börjar på Central Saint Martins. Jag har tvekat så himla mycket. Ändrat mej så många gånger. Funderat på att dra med min vän till Shanghai istället. Funderat på att åka till Indien och bo i bergen. Dessutom fick jag ett jobberbjudande i franska Alperna som jag till och med övervägde för någon minut. Till och med Sverige har varit en stark motståndare till London. Men jag vet nu. Jag och London är inte färdiga med varandra än. Om en och e halv vecka ska vi bara ha distansförhållande för någon månad. Det kommer vi klara.

Men. Nu är det bara allt som ska ordnas. Allt ska bara ordnas hela tiden. Och jag känner mej förstenad. Först och främst hela skolgrejen. Måste blir registrerad. För att bli det behövs 35000 kr att ge till CSM. Därför måste jag kontakta CSN och UK Student Loan Company. Och söka de där 38 stipendierna som ett företag tog fram till mej. Och sedan få allt att klaffa. And I just can't bother right now.

Och. Det jag borde göra nu istället för att skriva det här, det är ett covering letter till det perfekta full time jobbet. Som dessutom är ledigt. Som jag skulle vara perfekt för. Men. Jag har ingen energi att promota mig själv på engelska för tillfället. CV:t har jag däremot finslipat nästan 30 gånger för det är ju inte så svårt.

Och egentligen så skulle jag behöva sätta adresser på alla julkort jag samlat ihop. Jag borde börja packa väskan. Sortera. Rensa. Slå in julklappar. Komma på vad fan jag ska köpa till min värdmamma i julklapp. Boka en taxi till flyget den 16 december. Boka en buss från flyget till Stockholms central. Gå till Sainsburys och klaga på att jag fick betal 6£ för mycket. Svara på miljarders mail. Gud, listan kan bli hur lång som helst. But I just can't bother at the moment.

Tänker på hösten. Känner mej lite halvlycklig och halvkonstig. Fifty fifty. Det har gått så fort. Så mycket har hänt. Aldrig har en höst varit såhär händelserik förr. Första delen av England börjar lida mot sitt slut. Två och en halv vecka kvar. Sen entrar jag Sverige igen. Det börjar verkligen kännas nu. Två helger kvar. Måste köpa julkort. Sista julklapparna. Söka jobb. NI number intervju i morgon. Julfest i Ascot nästa helg. Line har åkt hem till Danmark. Hux flux. Shit, jag behöver en till resväska om jag ska ta mej hem. Det går bra med packningen som vanligt... Någon som kommer och hämtar mej i London och hjälper mej hem?

Just nu är jag så himla velig. Vad vill jag med mitt liv?

Jag lever på Lemsip för jag är helt fantastiskt förkyld. Lemsip borde finns i Sverige också, det räddar ens liv när man är nästan död. Orkar inte förklara vad det är, så google får bli din bästa vän.

Jag känner att jag börjar komma ikapp med mej själv. Jag börjar bli mera jag. Den senaste tiden har mitt sinne varit överallt och jag har inte stannat upp. Det har varit så mycket nytt som hänt den här hösten att jag bara varit på språng och gjort och gjort och gjort hela tiden. Nu har jag kommit till en punkt där jag bara vill finnas igen och det går sakta men säkert. Men mitt i allt så inser jag att jag har 5 veckor på mej att ordna National Insurance number, bankkonto, spikat jobb, lägenhet, konkreta kurser att plugga och studielån - allt till efter årskiftet. Då känner jag lite att oj, vad jag inte känner för att vara vuxen längre. Det hade varit så mycket enklare att bara stanna i Sverige efter nyår och plugga där. Tänk vad enkelt. Men jag vill ju faktiskt inte det. Jag vill ju vara här. Och när allt blir klart och ordnat så kommer mitt liv att vara fantastiskt. Jag kommer cykla runt i London på en svart cykel mid vita prickar och älska det. Ska bara samla energin ännu en gång. För i och med bytet av familj, hemlös i London och flytta och komma på plats har energin försvunnit lite för stunden och jag vill bara finnas till. Lite som idag - sova till 2pm, åka till Shorditch för frukost/lunch/middag med Line i alla mysiga kläder man kan hitta och sedan bara sitta. Man tar längsta vägen hem med bussen och sitter på översta våningen längst fram med musik i öronen medan man förundras över Londons vyer. Det är vackert. Man försvinner bort i tankar. Och man blir lite mer sig själv. Igen.

Vad jag drömmer om nu är jobb och boende i Shoreditch och en plats på Central Saint Martins fashion folio course efter nyår. Idag kom jag ett steg närmare målet och blev erbjuden jobb på mysigaste vintagebutiken i Shoreditch. My god, jag älskar London. Allt kan hända här. Nu ska jag sy om en 50-tals kappa jag fick med mej hem idag och sedan ska jag bege mej till Line. Film, rött vin, lägenhetssökande och utgång står på schemat. Love it.

Det är så mycket som har hänt att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. På en vecka blev allt en helomvändning. Men jag har tänkt på det hela tiden. För när jag för en gång skull i mitt liv får välja helt själv vad jag vill göra, då vill jag känna mej fri. Att jag är lycklig. Följer mitt hjärta. Just nu klappar mitt hjärta för London. Men jag bor i Surrey. Till i morgon. Precis, du läste rätt. I morgon flyttar jag härifrån och lämnar min fantastiska värdfamilj. För en vecka sedan erkände jag för mej själv vad jag egentligen ville och sedan berättade jag för min värdmamma. Hon är en underbar supermänniska och tog det bättre än någon annan skulle kunnat göra. Hon förstod att jag var tvungen att göra vad som var bäst för mitt liv. Jag är en människa med en personlighet i regnbågens färger, men när jag känner mej låst och avskärmad från omvärlden blir jag alldeles grå. Så därför måste jag göra det här, fastän jag har den bästa au pair familjen man kan tänka sig. Förhoppningsvis kommer vi hålla kontakten.

Skype är en så himla bra uppfinning. Ikväll skypade jag först med Emma och Matilde och det var så himla mysigt för det kändes lite som att jag hängde med dom i nästan två timmar en vanlig tisdagkväll. Efter det ringde Mamma och Hasse som var överlyckliga för att Sverige vann mot Holland i fotboll. Dom var så glada och goa att man bara ville krama dom genom datorskärmen. Jag har lite hemlängtan, inte hysterisk jobbig hemlängtan utan snarare att jag ser fram emot jul så mycket som till exempel när man ser fram emot en resa. Lite så känns det. Så, jag bad Mamma att ta in datan i mitt rum så jag fick hälsa på mitt rum. Och sedan fick jag hälsa på resten av huset också. Man kan faktiskt sakna ett hus med. Och sitt rum. Härom dagen gick jag in på google maps och sökte på min address på Gotland. Tänkte på att där bor jag egentligen. Fast nu är jag här. Låtsades lite att jag promenerad Furelundsgatan ner som vanligt mot säveskolan bort mot innerstaden och tillbaka hem igen. För två sekunder var jag på Gotland igen. Det var härligt. Aldrig har jag sett fram emot jul så mycket som jag gör nu. Julen har helt plötsligt fått en ny mening. Ett ännu större värde. Det kommer bli helt fantastiskt att den 21 december få sätta sin fötter på en liten ö igen. Istället för den här alldeles jättestora ön. Kram alla älsklingsmänniskor. Åh, så fint. Men nu är jag här och på fredag ska jag på karaokebar i Camden. Sjukt pepp tjej!

Äntligen fredag igen. Ikväll har jag haft familjemys med min värdfamilj. Alla satt klistrade framför Sea Patrol, barnen med sitt fredagsgodis och jag med ett glas vin och en kjol som skulle sys upp. Det var himla mysigt. Nu är alla i sina sängar och jag ska snart till lokala puben med en vän. Det är litet här, men vi har trots allt en pub! Haha. I morgon åker jag in till London tidigt för att gå på Knitting and Stitching Show 2011 på Victoria's Palace med min farbrors exfrus syster! Åh, jag bara älskar långa förklaringar på saker. Det ska i alla fall bli himla kul att få träffa lite nästan släkt och gå på stickmässa. På eftermiddagen ska jag träffa Line och köpa musikalbiljetter för kvällen. Vad det blir för musikal är fortfarande en överraskning. Efter musikalen ska vi träffa upp bästa Tim som tog en spontanvisit till London i en vecka! Fina han. Fin helg.

Kanske skriver jag bara om helger, som att det bara vore helgerna jag levde på. Men egentligen är det väl inte alls riktigt så. Det är bara det att mina helger och vardagar är två helt olika liv. Två olika liv som jag känner är helt rätt. Det är här jag ska vara. Jag bor ganska långt utanför London i en kommun som heter Surrey. Det är väldigt vackert här, typiskt engelskt och här finns det frisk luft och för tillfället strålande sol med galen värmebölja. Jag vet inte om jag uppskattar värmeböljan. Den ger mej mest obehag. Det ska inte vara högsommar i början av oktober. Det ska vara höst nu. Jag ska egentligen vandra runt i grovstickade strumpbyxor med flätat mönster tillsammans med min svarta velourkappa. Istället går jag barbent, i korta kjolar och önskar att jag tog med ett par solglasögon till England. I oktober. Det är inte så att jag inte uppskattar sol och värme, missförstå mej rätt. Klimatförändringar skrämmer mej och det känns som att vi är på väg mot en förändring som jag inte vet vilken konsekvens den kommer medföra. Härom natten drömde jag att det var Jordens undergång och att jag var den som skulle rädda min familj. Det var så hemskt och kändes så verkligt att jag vaknade med andnöd och panikslag. Det var bara en dröm intalar jag mej men fortfarande oroar jag mej. Vi är inte hälsosamma mot vår moder jord. Det skrämmer mej. Ändå satt jag i en skåpbil genom Camden härom dan och njöt. Solen värmde kinden fint och två brittiska män jag egentligen inte känner satt och sjöng ljuvligt med musiken som strömmade ur högtalarna. Det handlade bara om minuter men det slog mej att det spelade ingen roll hur bakfull och trött jag kände mej eller hur mina galna skavsår på fötterna sved efter helgens bravader. Mitt liv är fantastiskt. Att ta mej till England är bland det rättaste jag gjort i mitt liv. Det svävar massor med positiv energi i min närhet och jag känner att jag verkligen inte har något att klaga på. Visst skaver saker och ting ibland men längst in i hjärtat och bland sprudlande fjärilar i magen vet jag att jag är på rätt ställe nu. Jag har en fantastisk Aupair familj vars barn kan göra mej så himla trött ibland men som jag älskar så otroligt. Jag har skaffat mej en sån himla fin dansk vän som jag gör Londons gator osäkra med om helgerna. Fastän vi pratar engelska jämt med varandra och det känns som att man inte kan uttrycka sig som man vill så känns det som att vi alltid förstår. Varje helg träffar jag nya människor, speciellt nya Aupairer. Helgerna är aldrig samma visa och jag känner att jag passar in. Så om nu Jorden skulle gå under i morgon så vet jag i alla fall idag att jag gör det bästa av mitt liv. Och det är så jag vill leva.

Den senaste helgen var den bästa på länge. Jag älskar London så fantastiskt mycket. Hjärtat pumpar snabbt och det sprudlar i hela kroppen av bara tanken. London.

Idag när jag städade undervåningen och lyssnade på Noah and the whale's nya skiva som vanligt började jag sakna min sånglärare något så otroligt. Alltid när jag städar undervåningen lyssnar jag på Noah and the whale och sjunger med högt och glatt till låtarna. Jag gör det mest för att jag saknar mina sånglektioner och låtsas som att jag har sånglektion när jag städar för att hålla rösten i form. Jag saknar verkligen att ha sånglektion. Eller sjunga tillsammans med människor i en kör. Eller bara sjunga överhuvudtaget. Jag borde hitta mej en kör. Ja, det borde jag göra.

Jag är inne på min tredje arbetsvecka och det känns som att allt börjar flyta på. Så, på jobbet går det bra. Men min helg jag berättade om i ett tidigare inlägg som jag hade planerat så bra blev inget enligt planerna! I fredags blev jag hemma och åt kebab med familjen istället. Det kändes helt okej ändå eftersom jag skulle ut dagen efter. Men i sista stunden blev Kajsa sjuk så lördagen blev också inställd. Då var jag bitter en liten stund. Tyckte livet var typiskt i 10 minuter. Sedan tog jag mej i kragen och vandrade till grannstan, Aldershot. Min värdpappa visade nämligen mej runt lite i fredags och tog mej till garnbutiker och annat. Då visade han mej bland annat Aldershot, som egentligen inte är så mycket att hänga i granen. Men dit kan man i alla fall promenera till på 20 minuter. När man kommer dit kan man göra som jag och vandra runt i den fina parken, luncha på ett café med sin virkning, handla karamell kungen och kika runt i deras minimala galleria. Jag handlade med mej lite pyssel till kvällen då jag blev väldigt inspirerad av svanarna i parken. (Vet inte varför, men dem var stora och fina...). Så, jag skissade på lite svaninspirerat när jag kom hem. Då hade jag dessutom fått ett mail av en tjej som undrade om vi inte kunde gå ut och ta en öl på kvällen. Kör till tänkte jag. Men då såg hon mitt svar så sent att jag inte trodde att det skulle bli av. Till slut hörde hon av sig och vi velade länge eftersom tågen slutar gå halv tolv. Till slut sa vi: Vad fan, allt eller inget! Det blev all in. En minnesvärd men väldigt knasig natt i Guildford. På kuppen träffade jag dessutom äntligen någon att hänga med där jag bor, så äntligen en promenadkompis till mej! Hurra!

Hurra, det fasiken fredag i morgon!!! Den har veckan har gått så himla snabbt. Det kändes som att det var igår jag var i London hela helgen. Jag har ju inte hunnit berätta det ens! I lördags åkte jag in till London för första gången i mitt liv. Anlände till London Waterloo och förväntade mej ett ganska litet ställe, (vet inte varför). När jag kom dit tappade jag hakan och gick vilse. Gudars, vad stort det var! Jag skulle möta upp Line som är en dansk tjej jag mailat med i sommar. Hon är också Au Pair men bor i norra London, medan jag bor i södra... Jag gick i alla fall vilse och kom en kvart försent... Men till slut anlände jag i alla fall till Notting Hill Gate där vi skulle mötas upp för en dag på Portabello Road market. Jag och Line hade jättetrevligt. Hon var kul och var värre spontanshoppare än mej, haha! Självklart glömde jag kameran hemma denna dag, alltså inga bilder.. Men vi vandrade i alla fall runt på Portabello market, åt lunch, vandrade mera, åkte till Oxford Street och dog lite för att vi var trötta och det var hysteriskt med folk. Så, vi satt oss på Starbucks istället. Efter det sa vi hej då vi ses snart och jag åkte till Waterloo igen. Innan jag åkte hem så besökte jag I knit London som jag berättade om tidigare!