Nothing is real...but loooove. (Alldeles för mycket Rebecca Furgeson....)

Det är svårt att ta tag i något som inte känns verkligt. Till exempel att jag åker hem till Gotland på fredag. I övermorgon. Jag har inte ens börjat tänka på min packning. Jag har inte slagit in mina julklappar till min Londonfamilj. Jag har inte skrivit adresserna på mina julkort. Däremot köpt frimärken. Det känns jobbigt att lämna London som varit mitt hem de senaste 3 och en halv månaderna. Speciellt med vetskapen om att jag kanske inte kommer tillbaka förän april. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag kom till London. Jag trodde inte att jag kunde bli riktigt lycklig på riktigt. Men jag antar att det finns lycka för alla. Man måste bara prova sig fram. Inte låta motgångar skrämma bort en. Man måste lära sig se motgångar som ett steg närmare rätt riktning. Man kan ta sig hur långt man vill med positivitet och vilja. Det är det som är hemligheten. The laws of attraction.

Det ska i alla fall bli skönt att komma hem till min garderob. Jag saknar verkligen alla mina kläder. Tänker på dem alldeles för ofta. Och mina symaskiner. Ska pussa på dem lika mycket som jag ska pussa på Mamma. Jag vill sy. Förstår inte hur jag har klarat mej utan att sy en hel höst. Det är nästan galenskap.

Söker jobb...

... och så var man tvungen att skriva ett covering letter och promota sig själv. Tänkte att det här visar exakt vem jag är.

Ett inlägg som aldrig blev postat.

Den här veckan kan ha varit den mest sentimentala veckan i London. Sentimentalitet behöver dock inte betyda olycka. Snarare att man inser vad som var bra. Min fantastiska karusellhöst börjar gå mot sitt slut och om exakt en vecka har jag gått och lagt mej i min säng på Gotland igen. Det som har varit mest jobbigt den här veckan har varit att inse att Line verkligen åkt hem till Danmark. Utan att vi hann säga hej då. Jag trodde liksom aldrig att det skulle bli så jobbigt som det blev. Jag trodde inte att tårarna skulle komma som en flodvåg när jag äntligen fick ett mail av henne i måndags. Hon har varit min bästa vän i höst och vi har gjort allt tillsammans och jag har bott hos henne nästan varje helg. Och nu är allt över. Allt gick alldeles för snabbt och det enda jag vet är att inget kommer bli som det varit i höst igen. Det känns lite som en epok avslutats. Lite som när man slutar gymnasiet. I årskiftet kommer jag få stå på egna ben igen, börja om från början. Starta en helt ny Londonresa. Jag ser fram emot det. Absolut. Man samtidigt så himla läskigt.
Dessutom var jag på Ben's skola idag där dem hade en liten mysig Christmas Fair. Vi åkte dit hela familjen och jag kände mej lite som i en brittisk julkärleksfilm. Lite som Love Actually på något sätt. Det var så där klyschigt med Christmas Carols och barnkör. Glada barn som sprang omkring överallt. En karusell. Minimarknad med Raffels som är Sveriges motsvarighet till lotteri. Dessutom var ju Tomten där såklart, med hans älvor. Barnen fick gå in en och en till tomten och sitta i hans knä. Man var tvungen att säga HO HO HO och sedan fick man en liten julklapp. Allt var så fint att jag blev rörd och höll på att fälla en tår när jag tittade på familjen och lilla Thomas och såg hur lyckliga dem var. Tanken av att lämna dem om en vecka är så himla jobbig. Vi kommer ju självklart att ha kontakt och dem kommer ju alltid vara som min lilla Londonfamilj. Men aldrig kommer det heller att bli som det varit när jag kommer hit på roast dinners nästa år. Och tanken av att Thomas kommer att glömma bort mej är så himla jobbig. Det tog tid för oss i början att komma överrens men nu går det så himla bra. Och tanken av att inte få se hans ansiktsuttryck varje dag när han får se mej och skriker: REEESA! och kramar om mina ben vill jag inte ens tänka på. Jag kommer sakna att ha han i mitt knä när vi tittr på Mickey Mouse, att bygga våra yberhöga legotorn och leka "where is Thomas?" över hela huset. När det lilla skruttet på två år skrattar och är lycklig är jag också lycklig.

I just can't bother anything at the moment.

Idag fick jag lite ledigt under dagen och var på jättebra humör. Såg nya avsnittet av Glee och fällde glädjetårar som vanligt. Tog en dusch och gjorde mej lite snygg för omväxlings skull. Ringde till Central Saint Martins för att prata om min regestrering, dock är människan som jag behöver prata med aldrig där när jag ringer... Fick lite hjälp av en annan herre men behöver fortfarande jaga grevinnan. Hoppas på bättre lycka i morgon. Senare tog jag en promenad i stormen upp till The Rookery. Satt på mitt utsiktsställe som vanligt och samlade energi och sorterade tankar. Mitt humör går så mycket fram och tillbaka nu för tiden. Jag kan liksom inte riktigt bestämma mej hur jag känner för saker och ting. Detsamma med mitt perspektiv. Och min vilja. Efter många olika händelser de senaste veckorna ser det nu ut som att jag åker ensam tillbaka till London någon gång efter att det nya året har tagit start. Jag kommer jobba med någonting och bo någonstans till April då jag börjar på Central Saint Martins. Jag har tvekat så himla mycket. Ändrat mej så många gånger. Funderat på att dra med min vän till Shanghai istället. Funderat på att åka till Indien och bo i bergen. Dessutom fick jag ett jobberbjudande i franska Alperna som jag till och med övervägde för någon minut. Till och med Sverige har varit en stark motståndare till London. Men jag vet nu. Jag och London är inte färdiga med varandra än. Om en och e halv vecka ska vi bara ha distansförhållande för någon månad. Det kommer vi klara.

Men. Nu är det bara allt som ska ordnas. Allt ska bara ordnas hela tiden. Och jag känner mej förstenad. Först och främst hela skolgrejen. Måste blir registrerad. För att bli det behövs 35000 kr att ge till CSM. Därför måste jag kontakta CSN och UK Student Loan Company. Och söka de där 38 stipendierna som ett företag tog fram till mej. Och sedan få allt att klaffa. And I just can't bother right now.

Och. Det jag borde göra nu istället för att skriva det här, det är ett covering letter till det perfekta full time jobbet. Som dessutom är ledigt. Som jag skulle vara perfekt för. Men. Jag har ingen energi att promota mig själv på engelska för tillfället. CV:t har jag däremot finslipat nästan 30 gånger för det är ju inte så svårt.

Och egentligen så skulle jag behöva sätta adresser på alla julkort jag samlat ihop. Jag borde börja packa väskan. Sortera. Rensa. Slå in julklappar. Komma på vad fan jag ska köpa till min värdmamma i julklapp. Boka en taxi till flyget den 16 december. Boka en buss från flyget till Stockholms central. Gå till Sainsburys och klaga på att jag fick betal 6£ för mycket. Svara på miljarders mail. Gud, listan kan bli hur lång som helst. But I just can't bother at the moment.

This time.

Tänker på hösten. Känner mej lite halvlycklig och halvkonstig. Fifty fifty. Det har gått så fort. Så mycket har hänt. Aldrig har en höst varit såhär händelserik förr. Första delen av England börjar lida mot sitt slut. Två och en halv vecka kvar. Sen entrar jag Sverige igen. Det börjar verkligen kännas nu. Två helger kvar. Måste köpa julkort. Sista julklapparna. Söka jobb. NI number intervju i morgon. Julfest i Ascot nästa helg. Line har åkt hem till Danmark. Hux flux. Shit, jag behöver en till resväska om jag ska ta mej hem. Det går bra med packningen som vanligt... Någon som kommer och hämtar mej i London och hjälper mej hem?

I valet och kvalet.

Just nu är jag så himla velig. Vad vill jag med mitt liv?
Förra veckan fick jag besked om att jag kom in på Fashion Folio på Central Saint Martins. Jag trodde inte det var sant och det var en av dem lyckligaste dagarna i mitt liv. Verkligen. Sen har jag låtit det sjunka in. Känt efter. Och nu tvekar jag. Jag känner att jag inte vet någonting längre. Men det jag vet är i alla fall att jag är fantastiskt trött på att bo på jobbet och att bo i en annan familj. Jag vet att jag saknar min garderob med alla mina kläder hemma i Sverige. Jag saknar mina symaskiner. Jag saknar att laga min sorts mat. Jag saknar att gå i skolan eller jobba på ett inspirerande jobb. Jag saknar att göra mej i ordning på morgonen och sätta ihop schyssta outfits och roliga frisyrer. Just nu är jag en 19 årig mamma. Det har visserligen sin charm och min 2 åring är så himla go. Han kan göra mej så himla glad när han är lycklig. Men ändå känner jag att det verkligen är skönt att det bara är 3 veckor till. Vad jag vill sen kommer visserligen fortfarane vara den eviga frågan. Kanske borde jag göra som jag gjort förr, ta ett beslut och hålla fast vid det. Bara sluta vela. Men att vara fri ger en så många möjligheter. Alldeles för många.

En vanlig fredag om äppeljuice och blöjor.

Jag lever på Lemsip för jag är helt fantastiskt förkyld. Lemsip borde finns i Sverige också, det räddar ens liv när man är nästan död. Orkar inte förklara vad det är, så google får bli din bästa vän.
Fastän jag är förkyld springer jag runt och byter blöjor på en två åring. Ibland vill han inte så då får man brottas lite. Ibland funkar inte brottningen och då måste man använda huvudet. Idag efter 1h 30min kom jag på att jag kunde ju sjunga introt till Mickey Mouse Club House (hans favoritprogram genom allt) så kanske han skulle låta mej byta blöjan. Och joho du! Han blev en liten ängel och nynnade till min fantastiska introsång. Han är för söt den där lilla saken. Han lever på äppeljuice och Mickey. Det är för honom definitonen av lycka. Fantastiskt om det vore så enkelt.
Idag har jag lyckats boka tid till alla saker som till exempel NI-nummer och bankkonto. Lite närmare målet, hurraaa! Och ikväll ska jag på Royal Academi's utställning med Edgar Degas! Jag är hur exhalterad som helst! För som jag har förstått så ska alla hans ballet tavlor finnas med. När jag var i Paris letade jag som en galning efter dem. För jag menar, vart ska dem annars finnas om de inte finns i Paris? Sedan flyttade jag till London och från ingenstans är det helt plötsligt en utställning med Edgar Degas. Vad är oddsen?
Cheers people! Det är väl snart dags för att byta blöja igen...

Höstlöven är vackra men kölden börjar bita min kind.

Jag känner att jag börjar komma ikapp med mej själv. Jag börjar bli mera jag. Den senaste tiden har mitt sinne varit överallt och jag har inte stannat upp. Det har varit så mycket nytt som hänt den här hösten att jag bara varit på språng och gjort och gjort och gjort hela tiden. Nu har jag kommit till en punkt där jag bara vill finnas igen och det går sakta men säkert. Men mitt i allt så inser jag att jag har 5 veckor på mej att ordna National Insurance number, bankkonto, spikat jobb, lägenhet, konkreta kurser att plugga och studielån - allt till efter årskiftet. Då känner jag lite att oj, vad jag inte känner för att vara vuxen längre. Det hade varit så mycket enklare att bara stanna i Sverige efter nyår och plugga där. Tänk vad enkelt. Men jag vill ju faktiskt inte det. Jag vill ju vara här. Och när allt blir klart och ordnat så kommer mitt liv att vara fantastiskt. Jag kommer cykla runt i London på en svart cykel mid vita prickar och älska det. Ska bara samla energin ännu en gång. För i och med bytet av familj, hemlös i London och flytta och komma på plats har energin försvunnit lite för stunden och jag vill bara finnas till. Lite som idag - sova till 2pm, åka till Shorditch för frukost/lunch/middag med Line i alla mysiga kläder man kan hitta och sedan bara sitta. Man tar längsta vägen hem med bussen och sitter på översta våningen längst fram med musik i öronen medan man förundras över Londons vyer. Det är vackert. Man försvinner bort i tankar. Och man blir lite mer sig själv. Igen.

Jo juste, jag var ju på The Knitting and Stitching Show 2011 också...

Det var ett tag sedan nu. Kanske 3 veckor sedan? Tiden går så fort hela tiden så jag hinner inte med. Men jag var i alla fall på The Knitting and Stitching show 2011 i början av oktober. Det var en överväldig upplevelse och nästan lite för många intryck att ta in på samma gång. Men ändå svävade jag på moln hela tiden. Här får ni se några bilder som är väldigt inspirerande ifrån mässan!
Av pappersnystan kan man....
...sticka sådanna här fräna saker.
Det här ståndet var så himla mycket Alice i underlandet-känsla så man blev lite kär.
Det var någon speciell konstform en tjej sysslade med som gjorde människor såhär vackra.
Ungefär här i mellan bestämde jag mej för att plugga i London.

Jag kan göra allt jag vill.

Vad jag drömmer om nu är jobb och boende i Shoreditch och en plats på Central Saint Martins fashion folio course efter nyår. Idag kom jag ett steg närmare målet och blev erbjuden jobb på mysigaste vintagebutiken i Shoreditch. My god, jag älskar London. Allt kan hända här. Nu ska jag sy om en 50-tals kappa jag fick med mej hem idag och sedan ska jag bege mej till Line. Film, rött vin, lägenhetssökande och utgång står på schemat. Love it.

Jag är en omständing kvinna...

...som tar impulsiva beslut och blir hemlös i London och har lite panik ett tag. Sedan tar jag mej i kragen och löser situationen. I fredags när jag flyttade ifrån Surrey trodde jag att jag skulle få bo på hostel ett tag framöver - eller i värsta fall flytta hem till Sverige igen. Men vet ni vad! Jag fick jobb med en gång. Intervjun jag hade i veckan gick galant och jag fick jobbet som är fram till jul! Det blev bara en natt på hostel och en natt hos Line. Igår flyttade jag in hos min nya aupairfamilj. Jag har högre lön, 20 min till hjärtat av London, ingen städning, ingen matlagning, spelar fotboll och virkar hela dagarna och har det himla bra. Jag kan definitivt leva såhär fram till jul. Dessutom har jag massor av intressanta saker som väntar; lite möten, knitting groups, slutföra en ansökan till en skola och ordna förutsättningar inför 2012. Känner mej så himla virrig för tillfället bara, det händer så mycket på samma gång så jag hinner knappt tänka och mitt minne är som en guldfisks. Men snart ska det nog lugna ner sig och jag kan känna mej på plats igen.
I helgen har jag och några andra firat Line som fyller 20 år idag. Vi hade en lördag i Camden som vanligt och Happy Hour var alldels för billigt och maten på Zensai var alldeles för god. Vi höll fast vid mottot att det som händer i London stannar i London. Här händer det alltid oväntade saker.
I Söndags fick Line sin födelsedagspresent av mej - Harry Potter Walking Tour!!! Vi är båda riktiga Harry Potter nördar så det var himla passande. Bilden ovanför är innan touren skulle börja och jag var superexhalterad såklart. Bortsätt från att vi var helt döda efter den långa vandringen så är den verkligen att rekomendera! Aldrig har jag tyckt att en guidad tur varit så intressant tidigare som när den handlar om Harry Potter. Fantastiskt påfund det dära.

Living on the edge

Det är så mycket som har hänt att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. På en vecka blev allt en helomvändning. Men jag har tänkt på det hela tiden. För när jag för en gång skull i mitt liv får välja helt själv vad jag vill göra, då vill jag känna mej fri. Att jag är lycklig. Följer mitt hjärta. Just nu klappar mitt hjärta för London. Men jag bor i Surrey. Till i morgon. Precis, du läste rätt. I morgon flyttar jag härifrån och lämnar min fantastiska värdfamilj. För en vecka sedan erkände jag för mej själv vad jag egentligen ville och sedan berättade jag för min värdmamma. Hon är en underbar supermänniska och tog det bättre än någon annan skulle kunnat göra. Hon förstod att jag var tvungen att göra vad som var bäst för mitt liv. Jag är en människa med en personlighet i regnbågens färger, men när jag känner mej låst och avskärmad från omvärlden blir jag alldeles grå. Så därför måste jag göra det här, fastän jag har den bästa au pair familjen man kan tänka sig. Förhoppningsvis kommer vi hålla kontakten.
Så, vad är planen nu? Tja, den är faktiskt ganska oklar. I morgon flyttar jag in på ett hostel i Swiss Cottage. Jag har varit på lite olika intervjuer för andra familjer i London och väntar på svar. Men jag vet inte vad jag vill. Jag vill fortsätta att vara au pair ett tag till, kanske till jul. För jag känner mej inte helt färdig än. Även om barn kan vara riktiga pain in the ass när de skriker en till dövhet så älskar jag dem. Man får så himla mycket tillbaka och man blir så lycklig av att se dem lyckliga. Igår var jag på en intervju angående ett jobb som är endast fram till jul. Det skulle varit fantastiskt om jag fick det jobbet. Då behöver jag inte känna att jag måste stanna ett år och jag kan ordna lägenhet till årskiftet. Hoppas hoppas hoppas!

Jag vet att jag lovade för ett tag sedan att jag skulle berätta lite om hur man blir au pair i London och hittar den bästa familjen. Så, jag tänkte ge några tips. Börja noga med att tänk igenom vad du vill få ut av ditt au pair år i London. Vill du plugga? Bara träffa massor med nya människor? Jobba arslet av dej? Vill du verkligen vara au pair? Kanske ska du bara åka till London och ordna flatshare och jobb istället? Det finns många saker att fråga sig. Men att jobba som au pair så måste du verkligen älska barn och känna att du är kapabel till att bo och leva tillsammans med en helt ny familj. Tro mej, det är svårt ibland samtidigt som det andra gånger är hur bra som helst. Om du bestämmer dej för att vara au pair och kommer från Sverige så kan jag verkligen rekomendera Swedish Connection. Det är en förmedling som bara förmedlar au pairer till centrala London till famljer dem känner till väl. Dessutom får man redan ett kontaktnät med andra au pairer genom förmedligen. Jag kan rekomdera att söka lite på egen hand också. Jag har använt mej av easyaupair, aupairworld, gumtree och swedish connection. Innan du bestämmer dej för en familj; fråga sönder dom på alla frågor som du kan komma på! Förösk gärna att skapa en relation innan du anländer så ni inte är som främlingar när du kommer dit. Det kommer bli mycket lättare att bo tillsammans då. Och hitta helst en familj inom zon 1-3 för då kan du vara säker på att du inte är allt för långt ut från stan och att resekostnaderna är överkomliga. Från en station i zon 3 brukar det oftast ta mellan 20-30min in till hjärtat av London. Är det någon som har mer undringar eller något så kan man bara maila mej på t.lyander@hotmail.com eller kommentera med din mail länkat så återkommer jag till dej!

Internet är en bra uppfinning.

Skype är en så himla bra uppfinning. Ikväll skypade jag först med Emma och Matilde och det var så himla mysigt för det kändes lite som att jag hängde med dom i nästan två timmar en vanlig tisdagkväll. Efter det ringde Mamma och Hasse som var överlyckliga för att Sverige vann mot Holland i fotboll. Dom var så glada och goa att man bara ville krama dom genom datorskärmen. Jag har lite hemlängtan, inte hysterisk jobbig hemlängtan utan snarare att jag ser fram emot jul så mycket som till exempel när man ser fram emot en resa. Lite så känns det. Så, jag bad Mamma att ta in datan i mitt rum så jag fick hälsa på mitt rum. Och sedan fick jag hälsa på resten av huset också. Man kan faktiskt sakna ett hus med. Och sitt rum. Härom dagen gick jag in på google maps och sökte på min address på Gotland. Tänkte på att där bor jag egentligen. Fast nu är jag här. Låtsades lite att jag promenerad Furelundsgatan ner som vanligt mot säveskolan bort mot innerstaden och tillbaka hem igen. För två sekunder var jag på Gotland igen. Det var härligt. Aldrig har jag sett fram emot jul så mycket som jag gör nu. Julen har helt plötsligt fått en ny mening. Ett ännu större värde. Det kommer bli helt fantastiskt att den 21 december få sätta sin fötter på en liten ö igen. Istället för den här alldeles jättestora ön. Kram alla älsklingsmänniskor. Åh, så fint. Men nu är jag här och på fredag ska jag på karaokebar i Camden. Sjukt pepp tjej!

It is just lovely sometimes.

Äntligen fredag igen. Ikväll har jag haft familjemys med min värdfamilj. Alla satt klistrade framför Sea Patrol, barnen med sitt fredagsgodis och jag med ett glas vin och en kjol som skulle sys upp. Det var himla mysigt. Nu är alla i sina sängar och jag ska snart till lokala puben med en vän. Det är litet här, men vi har trots allt en pub! Haha. I morgon åker jag in till London tidigt för att gå på Knitting and Stitching Show 2011 på Victoria's Palace med min farbrors exfrus syster! Åh, jag bara älskar långa förklaringar på saker. Det ska i alla fall bli himla kul att få träffa lite nästan släkt och gå på stickmässa. På eftermiddagen ska jag träffa Line och köpa musikalbiljetter för kvällen. Vad det blir för musikal är fortfarande en överraskning. Efter musikalen ska vi träffa upp bästa Tim som tog en spontanvisit till London i en vecka! Fina han. Fin helg.

Sånt som är fint med London.


Löven är gula och faller medan solen bränner på min kind, vart är vi nu?

Kanske skriver jag bara om helger, som att det bara vore helgerna jag levde på. Men egentligen är det väl inte alls riktigt så. Det är bara det att mina helger och vardagar är två helt olika liv. Två olika liv som jag känner är helt rätt. Det är här jag ska vara. Jag bor ganska långt utanför London i en kommun som heter Surrey. Det är väldigt vackert här, typiskt engelskt och här finns det frisk luft och för tillfället strålande sol med galen värmebölja. Jag vet inte om jag uppskattar värmeböljan. Den ger mej mest obehag. Det ska inte vara högsommar i början av oktober. Det ska vara höst nu. Jag ska egentligen vandra runt i grovstickade strumpbyxor med flätat mönster tillsammans med min svarta velourkappa. Istället går jag barbent, i korta kjolar och önskar att jag tog med ett par solglasögon till England. I oktober. Det är inte så att jag inte uppskattar sol och värme, missförstå mej rätt. Klimatförändringar skrämmer mej och det känns som att vi är på väg mot en förändring som jag inte vet vilken konsekvens den kommer medföra. Härom natten drömde jag att det var Jordens undergång och att jag var den som skulle rädda min familj. Det var så hemskt och kändes så verkligt att jag vaknade med andnöd och panikslag. Det var bara en dröm intalar jag mej men fortfarande oroar jag mej. Vi är inte hälsosamma mot vår moder jord. Det skrämmer mej. Ändå satt jag i en skåpbil genom Camden härom dan och njöt. Solen värmde kinden fint och två brittiska män jag egentligen inte känner satt och sjöng ljuvligt med musiken som strömmade ur högtalarna. Det handlade bara om minuter men det slog mej att det spelade ingen roll hur bakfull och trött jag kände mej eller hur mina galna skavsår på fötterna sved efter helgens bravader. Mitt liv är fantastiskt. Att ta mej till England är bland det rättaste jag gjort i mitt liv. Det svävar massor med positiv energi i min närhet och jag känner att jag verkligen inte har något att klaga på. Visst skaver saker och ting ibland men längst in i hjärtat och bland sprudlande fjärilar i magen vet jag att jag är på rätt ställe nu. Jag har en fantastisk Aupair familj vars barn kan göra mej så himla trött ibland men som jag älskar så otroligt. Jag har skaffat mej en sån himla fin dansk vän som jag gör Londons gator osäkra med om helgerna. Fastän vi pratar engelska jämt med varandra och det känns som att man inte kan uttrycka sig som man vill så känns det som att vi alltid förstår. Varje helg träffar jag nya människor, speciellt nya Aupairer. Helgerna är aldrig samma visa och jag känner att jag passar in. Så om nu Jorden skulle gå under i morgon så vet jag i alla fall idag att jag gör det bästa av mitt liv. Och det är så jag vill leva.

Still living for the weekends.

Den senaste helgen var den bästa på länge. Jag älskar London så fantastiskt mycket. Hjärtat pumpar snabbt och det sprudlar i hela kroppen av bara tanken. London.
I helgen började jag med att lära känna London lite på egen hand och vandrade längs med Themsen till Tate Modern. Tate modern är moderna muséet i London och är jättestort och gratis. Tror nog att jag gick runt i 3 h och förundrades över all konst. Det var en salig blandning från surrealism, dark humour och kubism till fotografier, fighting for femenism och en hög av solrosfrön. Där fanns det något för alla minsann. Jag älskar att uppleva städer på egen hand. Man får liksom ta sin tid. Fånga alla intryck, titta extra på något och ignorera något annat.
Efter Tate modern fortsatte jag över en bro som säkert har något namn man borde veta men som jag inte vet. Längs vägen spelade olika band och mitt på bron var det någon som gifte sig. Jag åkte till Camden Town för lite secondhand shopping och blev kär i Camden. Tiden gick lite för snabbt där och jag var tvungen att åka till Muswel Hill för att möta upp Line och Victoria. Efter en massa krångel i tunnelbanan kom äntligen tjejerna och vi tog oss hem till Line för bubbel och rose. Det blev en alldeles för sen middag på runda fötter innan vi tog oss ut i pubnatten på Camdens gator. Det blev en så himla bra kväll. Om jag skulle fantisera ihop en typisk efterfest i London så var det exakt en sådan vi hamnade på. Fantastiskt. Halv 6 på morgonen ramlade sedan 3 trötta tjejer ner i Lines 120 säng.

Life goes on.

Idag när jag städade undervåningen och lyssnade på Noah and the whale's nya skiva som vanligt började jag sakna min sånglärare något så otroligt. Alltid när jag städar undervåningen lyssnar jag på Noah and the whale och sjunger med högt och glatt till låtarna. Jag gör det mest för att jag saknar mina sånglektioner och låtsas som att jag har sånglektion när jag städar för att hålla rösten i form. Jag saknar verkligen att ha sånglektion. Eller sjunga tillsammans med människor i en kör. Eller bara sjunga överhuvudtaget. Jag borde hitta mej en kör. Ja, det borde jag göra.

Förresten, jag fick en kommentar härom dagen från en tjej som undrade om jag inte kunde skriva lite om hur man går till väga för att bli Au Pair. Jag tänkte skriva ett sådant inlägg inom en snar framtid, så håll ögonen öppna och kika in här snart igen! Nu ska jag ta och göra mej en coleslaw macka. Sedan far jag vidare till biblioteket för en kaffe, musik och något som har med virknål/stickor att göra!

Ibland blir det inte som man tänkt sig och då får man tänka om igen...

Jag är inne på min tredje arbetsvecka och det känns som att allt börjar flyta på. Så, på jobbet går det bra. Men min helg jag berättade om i ett tidigare inlägg som jag hade planerat så bra blev inget enligt planerna! I fredags blev jag hemma och åt kebab med familjen istället. Det kändes helt okej ändå eftersom jag skulle ut dagen efter. Men i sista stunden blev Kajsa sjuk så lördagen blev också inställd. Då var jag bitter en liten stund. Tyckte livet var typiskt i 10 minuter. Sedan tog jag mej i kragen och vandrade till grannstan, Aldershot. Min värdpappa visade nämligen mej runt lite i fredags och tog mej till garnbutiker och annat. Då visade han mej bland annat Aldershot, som egentligen inte är så mycket att hänga i granen. Men dit kan man i alla fall promenera till på 20 minuter. När man kommer dit kan man göra som jag och vandra runt i den fina parken, luncha på ett café med sin virkning, handla karamell kungen och kika runt i deras minimala galleria. Jag handlade med mej lite pyssel till kvällen då jag blev väldigt inspirerad av svanarna i parken. (Vet inte varför, men dem var stora och fina...). Så, jag skissade på lite svaninspirerat när jag kom hem. Då hade jag dessutom fått ett mail av en tjej som undrade om vi inte kunde gå ut och ta en öl på kvällen. Kör till tänkte jag. Men då såg hon mitt svar så sent att jag inte trodde att det skulle bli av. Till slut hörde hon av sig och vi velade länge eftersom tågen slutar gå halv tolv. Till slut sa vi: Vad fan, allt eller inget! Det blev all in. En minnesvärd men väldigt knasig natt i Guildford. På kuppen träffade jag dessutom äntligen någon att hänga med där jag bor, så äntligen en promenadkompis till mej! Hurra!


What would people do without weekends?

Hurra, det fasiken fredag i morgon!!! Den har veckan har gått så himla snabbt. Det kändes som att det var igår jag var i London hela helgen. Jag har ju inte hunnit berätta det ens! I lördags åkte jag in till London för första gången i mitt liv. Anlände till London Waterloo och förväntade mej ett ganska litet ställe, (vet inte varför). När jag kom dit tappade jag hakan och gick vilse. Gudars, vad stort det var! Jag skulle möta upp Line som är en dansk tjej jag mailat med i sommar. Hon är också Au Pair men bor i norra London, medan jag bor i södra... Jag gick i alla fall vilse och kom en kvart försent... Men till slut anlände jag i alla fall till Notting Hill Gate där vi skulle mötas upp för en dag på Portabello Road market. Jag och Line hade jättetrevligt. Hon var kul och var värre spontanshoppare än mej, haha! Självklart glömde jag kameran hemma denna dag, alltså inga bilder.. Men vi vandrade i alla fall runt på Portabello market, åt lunch, vandrade mera, åkte till Oxford Street och dog lite för att vi var trötta och det var hysteriskt med folk. Så, vi satt oss på Starbucks istället. Efter det sa vi hej då vi ses snart och jag åkte till Waterloo igen. Innan jag åkte hem så besökte jag I knit London som jag berättade om tidigare!

På söndagen åkte jag in till London igen för att träffa Sofie! Vi var hemma hos henne och det var jättemysigt, jag blev bjuden på mat och allt! Vid klockan sex gick vi till en pub i närheten där det var svensk au pair träff! Dit kom det kanske ett tiotal jättetrevliga, svenska au pairer! Vi drack gott och pratade om varandras familjer, bytte nummer och planerade mer träffar. Det blev inte så sent för att alla skulle ju upp och jobba dan efter. Så, runt halv tio satt jag på tåget med min virkning på väg hem. Det är faktiskt mysigt att åka tåg långt med virkning och musik i öronen. Synd bara att det är så dyrt att åka tåget här...

Ja, i morgon är det älskade fredag. På dagen ska jag få skjuts till en stor hantverksaffär med garn och grejer. Bredvid är det tydligen en tygaffär! Himlen tror jag. Ja, det måste det vara. Man kan tydligen gå till Aldershot på torsdagar för då är det marknad och man kan hitta massor med billiga tyger från Nepal har jag fått veta också. Men fredag i alla fall. På kvällen åker jag in till London för utgång med au pair tjejerna från i söndags. DAAAAANSA! Har inte fått dansat av mej på 3 veckor i helgen! Därför ska jag förmodligen ut på Lördag också med Kajsa som jag var och fikade med förra veckan i Guildford. Kanske blir det härligt pubhäng! Åh, vilken bra helg det kommer bli!

RSS 2.0