EverydayCrochet

Det var längesedan sist. Och vart börjar man då? Där man slutade senast, någonstans man hamnade i mitten eller där man är nu? Det finns nog inget svar. Det är i alla fall april. Mycket har hänt i mitt liv, så allt är väl egentligen lite som det brukar vara. I december förra året lämnade jag i alla fall London för ett tag. Det hade varit en omtumlade, händelserik, fantastisk, stundvis jobbig, utmnande och väldigt inspirerande höst. Jag samlade nya krafter på Gotland ett par veckor innan jag sedan tog alla min väskor till ett annat hem - Stockholm. Jag visste väl inte egentligen vad jag sysslade med, vart det skulle ta mig någonstans eller om jag skulle överleva. Jag hade några få visioner och tankar liknande planer i fickan. Men länge har jag vetat att livet inte går att planera. Så, det är bara att släppa kontrollen och se vart livet för en här näst. Jag började med en fika i ett hem i Hökarängen hos två härliga människor jag aldrig tidigare träffat. Hörnet i deras vardagsrum, som annars är ockuperat av en annan som befann sig i Indien, kom att bli mitt hem de kommande 3 månaderna. Nästa steg var gruppintervju och anställning på Vikariepoolen där jag trodde att min dagar framöver skulle spenderas. Men istället dök steg nummer 3 upp från min kära Kusin. Jag fick en anställning på Åhlens som extrajobbare fram till Mars. Jag förväntade mig helger och kanske någon enstaka dag i veckan. Men istället hade jag sådan tur att jag fick jobba likt en heltidsanställd bland fantastiska människor. Många timmar spenderades i Stockholms lokaltrafik pendlande från ena sidan av stan till andra vareviga dag och jag brukar tänka att allt har sin charm, en dag saknar jag även det här.

Kyss mej inte i morgon.

Jag orkar inte bädda i lakanen i sängen.

Hade jag varit vampyr hade jag nog sett ut lite såhär:

Ibland saknar jag Sverige litegrann. Som till exempel när man har fått mail av Rolf Whalgren om att luciatiderna närmar sig än en gång. Tänk att det snart är ett år sedan. Det var ett annat liv. Definitivt.

And the non-funny thing is that the autumn leaves always reminds me of you.

"I heard
That you're settled down
That you found a girl 
And you're married now
I heard
That your dreams came true
Guess she gave you things
I didn't give to you

Old friend
Why are you so shy
It ain't like you to hold back
Or hide from the light

I hate to turn up out of the blue
Uninvited
But I couldn't stay away
I couldn't fight it
I'd hoped you'd see my face
And that you'd be reminded
That for me
It isn't over

Never mind I'll find
Someone like you
I wish nothing but the best for you
Too.. Don't forget me
I beg
I remember you said
Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead
Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead
Yeah

You'd know 
How the time flies
Only yesterday
Was the time of our lives
We were born and raised
In a summer haze
Bound by the surprise
Of our glory days

I hate to turn up out of the blue
Uninvited
But I couldn't stay away
I couldn't fight it
I'd hoped you'd see my face
And that you'd be reminded
That for me
It isn't over
Yeah

Never mind I'll find
Someone like you
I wish nothing but the best for you
Too.. Don't forget me
I beg
I remember you said
Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead, yeah"

Vissa dagar hoppas jag något så otroligt. Andra dagar säger jag till mej själv att jag är dum huvudet. Patetisk. Just nu hoppas jag något så otroligt att jag ska träffa dej av en slump innan jag åker till London. Jag vill bara möta din blick och se att du lever. Och att du ska veta att jag lever. Finns. Egentligen vill jag prata med dej. Berätta massor. Fråga massor. Jag undrar vem du är nu. Hur du är. Om du tänker på mej ibland. Ibland är jag helt säker på att du gör det. Jag vet inte varför. Men det är bara en magkänsla jag har. Jag skulle vilja säga förlåt. Förut, då var det ett ord jag förväntade mej av dej. Du ska veta, fick jag göra om det igen hade jag gjort det annorlunda. Du var inte min första kärlek. Inte det första någonting. Men, du var min kärlek. Trots. Allt.

Det finns en så himla bra grej som heter http://www.bloglovin.com/ vet ni. Blir man medlem där så kan man följa alla sina favoritbloggar genom att trycka på en knapp. Till exempel den som jag har (tjejen med tuttarna). 

I just can't breathe. Positive thoughts. Can't breathe. Positive thoughts. Can't breathe. Can't breathe. Can't breathe.

Ibland händer det att jag skänker dej en tanke. Den är sällan särskilt komplicerad. Jag undrar hur du har det nu. Hur det funkar med allt nytt. Bara dela ytligt kallprat så att jag vet att du har det bra. För jag är en sådan som bryr mej om. Även fast allt bara var enkelt och okänslofyllt, på det viset, bryr jag mej fortfarande om. Det gör mej inte till en galen dramaqueen som skapar drama utan mening. Det gör mej snarare till en människa med ett samvete och sunt förnuft. Att jag vill göra rätt för mej när det skett ett missförstånd och be om ursäkt borde aldrig vara något man blir ignorerad av. Det borde snarare uppskattas. För allt jag ville var att vi skulle skiljas som vänner.

One thing I think everyone can agree with is that relationships is some pretty difficult stuff. Over some red wine, cheese and crackers, me and my mum and her husband discussed relationships. The right answer do not exist. How to act. How to put your words. How to be the one you are without hurting someone you love. How to swollow your pride. How to apologize. How to forgive. And forget. How to make the right thing. And not make it wrong again. Yes, it is some heavy stuff. Really.