Något jag skrev den 17 April och som aldrig blev postat.

Det var längesedan sist. Och vart börjar man då? Där man slutade senast, någonstans man hamnade i mitten eller där man är nu? Det finns nog inget svar. Det är i alla fall april. Mycket har hänt i mitt liv, så allt är väl egentligen lite som det brukar vara. I december förra året lämnade jag i alla fall London för ett tag. Det hade varit en omtumlade, händelserik, fantastisk, stundvis jobbig, utmnande och väldigt inspirerande höst. Jag samlade nya krafter på Gotland ett par veckor innan jag sedan tog alla min väskor till ett annat hem - Stockholm. Jag visste väl inte egentligen vad jag sysslade med, vart det skulle ta mig någonstans eller om jag skulle överleva. Jag hade några få visioner och tankar liknande planer i fickan. Men länge har jag vetat att livet inte går att planera. Så, det är bara att släppa kontrollen och se vart livet för en här näst. Jag började med en fika i ett hem i Hökarängen hos två härliga människor jag aldrig tidigare träffat. Hörnet i deras vardagsrum, som annars är ockuperat av en annan som befann sig i Indien, kom att bli mitt hem de kommande 3 månaderna. Nästa steg var gruppintervju och anställning på Vikariepoolen där jag trodde att min dagar framöver skulle spenderas. Men istället dök steg nummer 3 upp från min kära Kusin. Jag fick en anställning på Åhlens som extrajobbare fram till Mars. Jag förväntade mig helger och kanske någon enstaka dag i veckan. Men istället hade jag sådan tur att jag fick jobba likt en heltidsanställd bland fantastiska människor. Många timmar spenderades i Stockholms lokaltrafik pendlande från ena sidan av stan till andra vareviga dag och jag brukar tänka att allt har sin charm, en dag saknar jag även det här.
Av någon anledning lyssnade jag en hel del på Simon Norrsveden och hans nya, för övrigt himla bra, band Ylva Bulldozer. Vi gick på deras spelningar, jag tog en YB-bild med post-it lappar och vi gick på releasefest. Och någonstans där blev Ylva Bulldozer så himla mycket Stockholm för mej. I denna veva kom Viktor hem från Indien och Ella flyttade också till Stockholm. Och där hade jag med en gång skaffat mig en Stockholmsfamilj. Ellas och mina afterwork-kvällar, laga middag-kvällar och äta frukost på Ellas Café blev en klassiker. Viktor och jag är också en så himla bra klassiker. Vi på Berns vareviga helg och dansa på klubben på klubben - fabulous! Och inte att förglömma kära Viktor på min soffa. Som inte ens var min.
Stockholm Stockholm. Något är det med dej. Jag kommer alltid tillbaka. Några månader hit och dit och jag växer tio centimeter varje gång. Tack.

.

Kyss mej inte i morgon.

Nothing is real...but loooove. (Alldeles för mycket Rebecca Furgeson....)

Det är svårt att ta tag i något som inte känns verkligt. Till exempel att jag åker hem till Gotland på fredag. I övermorgon. Jag har inte ens börjat tänka på min packning. Jag har inte slagit in mina julklappar till min Londonfamilj. Jag har inte skrivit adresserna på mina julkort. Däremot köpt frimärken. Det känns jobbigt att lämna London som varit mitt hem de senaste 3 och en halv månaderna. Speciellt med vetskapen om att jag kanske inte kommer tillbaka förän april. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag kom till London. Jag trodde inte att jag kunde bli riktigt lycklig på riktigt. Men jag antar att det finns lycka för alla. Man måste bara prova sig fram. Inte låta motgångar skrämma bort en. Man måste lära sig se motgångar som ett steg närmare rätt riktning. Man kan ta sig hur långt man vill med positivitet och vilja. Det är det som är hemligheten. The laws of attraction.

Det ska i alla fall bli skönt att komma hem till min garderob. Jag saknar verkligen alla mina kläder. Tänker på dem alldeles för ofta. Och mina symaskiner. Ska pussa på dem lika mycket som jag ska pussa på Mamma. Jag vill sy. Förstår inte hur jag har klarat mej utan att sy en hel höst. Det är nästan galenskap.

Söker jobb...

... och så var man tvungen att skriva ett covering letter och promota sig själv. Tänkte att det här visar exakt vem jag är.

Ett inlägg som aldrig blev postat.

Den här veckan kan ha varit den mest sentimentala veckan i London. Sentimentalitet behöver dock inte betyda olycka. Snarare att man inser vad som var bra. Min fantastiska karusellhöst börjar gå mot sitt slut och om exakt en vecka har jag gått och lagt mej i min säng på Gotland igen. Det som har varit mest jobbigt den här veckan har varit att inse att Line verkligen åkt hem till Danmark. Utan att vi hann säga hej då. Jag trodde liksom aldrig att det skulle bli så jobbigt som det blev. Jag trodde inte att tårarna skulle komma som en flodvåg när jag äntligen fick ett mail av henne i måndags. Hon har varit min bästa vän i höst och vi har gjort allt tillsammans och jag har bott hos henne nästan varje helg. Och nu är allt över. Allt gick alldeles för snabbt och det enda jag vet är att inget kommer bli som det varit i höst igen. Det känns lite som en epok avslutats. Lite som när man slutar gymnasiet. I årskiftet kommer jag få stå på egna ben igen, börja om från början. Starta en helt ny Londonresa. Jag ser fram emot det. Absolut. Man samtidigt så himla läskigt.
Dessutom var jag på Ben's skola idag där dem hade en liten mysig Christmas Fair. Vi åkte dit hela familjen och jag kände mej lite som i en brittisk julkärleksfilm. Lite som Love Actually på något sätt. Det var så där klyschigt med Christmas Carols och barnkör. Glada barn som sprang omkring överallt. En karusell. Minimarknad med Raffels som är Sveriges motsvarighet till lotteri. Dessutom var ju Tomten där såklart, med hans älvor. Barnen fick gå in en och en till tomten och sitta i hans knä. Man var tvungen att säga HO HO HO och sedan fick man en liten julklapp. Allt var så fint att jag blev rörd och höll på att fälla en tår när jag tittade på familjen och lilla Thomas och såg hur lyckliga dem var. Tanken av att lämna dem om en vecka är så himla jobbig. Vi kommer ju självklart att ha kontakt och dem kommer ju alltid vara som min lilla Londonfamilj. Men aldrig kommer det heller att bli som det varit när jag kommer hit på roast dinners nästa år. Och tanken av att Thomas kommer att glömma bort mej är så himla jobbig. Det tog tid för oss i början att komma överrens men nu går det så himla bra. Och tanken av att inte få se hans ansiktsuttryck varje dag när han får se mej och skriker: REEESA! och kramar om mina ben vill jag inte ens tänka på. Jag kommer sakna att ha han i mitt knä när vi tittr på Mickey Mouse, att bygga våra yberhöga legotorn och leka "where is Thomas?" över hela huset. När det lilla skruttet på två år skrattar och är lycklig är jag också lycklig.

I just can't bother anything at the moment.

Idag fick jag lite ledigt under dagen och var på jättebra humör. Såg nya avsnittet av Glee och fällde glädjetårar som vanligt. Tog en dusch och gjorde mej lite snygg för omväxlings skull. Ringde till Central Saint Martins för att prata om min regestrering, dock är människan som jag behöver prata med aldrig där när jag ringer... Fick lite hjälp av en annan herre men behöver fortfarande jaga grevinnan. Hoppas på bättre lycka i morgon. Senare tog jag en promenad i stormen upp till The Rookery. Satt på mitt utsiktsställe som vanligt och samlade energi och sorterade tankar. Mitt humör går så mycket fram och tillbaka nu för tiden. Jag kan liksom inte riktigt bestämma mej hur jag känner för saker och ting. Detsamma med mitt perspektiv. Och min vilja. Efter många olika händelser de senaste veckorna ser det nu ut som att jag åker ensam tillbaka till London någon gång efter att det nya året har tagit start. Jag kommer jobba med någonting och bo någonstans till April då jag börjar på Central Saint Martins. Jag har tvekat så himla mycket. Ändrat mej så många gånger. Funderat på att dra med min vän till Shanghai istället. Funderat på att åka till Indien och bo i bergen. Dessutom fick jag ett jobberbjudande i franska Alperna som jag till och med övervägde för någon minut. Till och med Sverige har varit en stark motståndare till London. Men jag vet nu. Jag och London är inte färdiga med varandra än. Om en och e halv vecka ska vi bara ha distansförhållande för någon månad. Det kommer vi klara.

Men. Nu är det bara allt som ska ordnas. Allt ska bara ordnas hela tiden. Och jag känner mej förstenad. Först och främst hela skolgrejen. Måste blir registrerad. För att bli det behövs 35000 kr att ge till CSM. Därför måste jag kontakta CSN och UK Student Loan Company. Och söka de där 38 stipendierna som ett företag tog fram till mej. Och sedan få allt att klaffa. And I just can't bother right now.

Och. Det jag borde göra nu istället för att skriva det här, det är ett covering letter till det perfekta full time jobbet. Som dessutom är ledigt. Som jag skulle vara perfekt för. Men. Jag har ingen energi att promota mig själv på engelska för tillfället. CV:t har jag däremot finslipat nästan 30 gånger för det är ju inte så svårt.

Och egentligen så skulle jag behöva sätta adresser på alla julkort jag samlat ihop. Jag borde börja packa väskan. Sortera. Rensa. Slå in julklappar. Komma på vad fan jag ska köpa till min värdmamma i julklapp. Boka en taxi till flyget den 16 december. Boka en buss från flyget till Stockholms central. Gå till Sainsburys och klaga på att jag fick betal 6£ för mycket. Svara på miljarders mail. Gud, listan kan bli hur lång som helst. But I just can't bother at the moment.

Och så får du mej ändå.

"Vem vill ha stolthet
när man kan få den man vill ha?
Vad ska jag med värdighet
när jag kan ha det bra?
Integritet
vad har den någonsin gjort för mig?
Och tryggheten byter jag med glädje
ut mot dej."

Emil Jensen. Han är en sann man.

While he is counting the bricks, I am counting the days...

Min två åring räknade för första gången från 1-13 idag helt felfritt och jag har nästan aldrig känt mej så stolt tidigare! Hur ska jag kunna lämna honom om mindre än 2 veckor? Det är ofattbart. Elefanttårar. Riktigt stora elefanttårar.

This time.

Tänker på hösten. Känner mej lite halvlycklig och halvkonstig. Fifty fifty. Det har gått så fort. Så mycket har hänt. Aldrig har en höst varit såhär händelserik förr. Första delen av England börjar lida mot sitt slut. Två och en halv vecka kvar. Sen entrar jag Sverige igen. Det börjar verkligen kännas nu. Två helger kvar. Måste köpa julkort. Sista julklapparna. Söka jobb. NI number intervju i morgon. Julfest i Ascot nästa helg. Line har åkt hem till Danmark. Hux flux. Shit, jag behöver en till resväska om jag ska ta mej hem. Det går bra med packningen som vanligt... Någon som kommer och hämtar mej i London och hjälper mej hem?

I valet och kvalet.

Just nu är jag så himla velig. Vad vill jag med mitt liv?
Förra veckan fick jag besked om att jag kom in på Fashion Folio på Central Saint Martins. Jag trodde inte det var sant och det var en av dem lyckligaste dagarna i mitt liv. Verkligen. Sen har jag låtit det sjunka in. Känt efter. Och nu tvekar jag. Jag känner att jag inte vet någonting längre. Men det jag vet är i alla fall att jag är fantastiskt trött på att bo på jobbet och att bo i en annan familj. Jag vet att jag saknar min garderob med alla mina kläder hemma i Sverige. Jag saknar mina symaskiner. Jag saknar att laga min sorts mat. Jag saknar att gå i skolan eller jobba på ett inspirerande jobb. Jag saknar att göra mej i ordning på morgonen och sätta ihop schyssta outfits och roliga frisyrer. Just nu är jag en 19 årig mamma. Det har visserligen sin charm och min 2 åring är så himla go. Han kan göra mej så himla glad när han är lycklig. Men ändå känner jag att det verkligen är skönt att det bara är 3 veckor till. Vad jag vill sen kommer visserligen fortfarane vara den eviga frågan. Kanske borde jag göra som jag gjort förr, ta ett beslut och hålla fast vid det. Bara sluta vela. Men att vara fri ger en så många möjligheter. Alldeles för många.

Något gammalt, något nytt. Något lånat, något blått. Och violer är röda och rosor är blå. Eller var det verkligen så?

Jag orkar inte bädda i lakanen i sängen.
Den är kvart i ett.
Härom dagen sa jag att jag aldrig ringde tillbaka för det var bara slöseri med tid. Jag vet redan att ingen kommer någonsin vara som du. Igen.
Det är natt.
Och vad är det egentligen för mening med att prova något man redan vet inte passar? Och vad är det för mening med att köpa något som är liknande, fastän man vet att det bara blir dubbel förlust?
Jag orkar inte bädda i mina lakan. Igen.
Det fick mej att tänka på dej.
Det är lättare att vara själv. Att prova saker man vet inte passar. Då vet man också att man inte blir galen av kärlek. Och går krossad därifrån.

En vanlig fredag om äppeljuice och blöjor.

Jag lever på Lemsip för jag är helt fantastiskt förkyld. Lemsip borde finns i Sverige också, det räddar ens liv när man är nästan död. Orkar inte förklara vad det är, så google får bli din bästa vän.
Fastän jag är förkyld springer jag runt och byter blöjor på en två åring. Ibland vill han inte så då får man brottas lite. Ibland funkar inte brottningen och då måste man använda huvudet. Idag efter 1h 30min kom jag på att jag kunde ju sjunga introt till Mickey Mouse Club House (hans favoritprogram genom allt) så kanske han skulle låta mej byta blöjan. Och joho du! Han blev en liten ängel och nynnade till min fantastiska introsång. Han är för söt den där lilla saken. Han lever på äppeljuice och Mickey. Det är för honom definitonen av lycka. Fantastiskt om det vore så enkelt.
Idag har jag lyckats boka tid till alla saker som till exempel NI-nummer och bankkonto. Lite närmare målet, hurraaa! Och ikväll ska jag på Royal Academi's utställning med Edgar Degas! Jag är hur exhalterad som helst! För som jag har förstått så ska alla hans ballet tavlor finnas med. När jag var i Paris letade jag som en galning efter dem. För jag menar, vart ska dem annars finnas om de inte finns i Paris? Sedan flyttade jag till London och från ingenstans är det helt plötsligt en utställning med Edgar Degas. Vad är oddsen?
Cheers people! Det är väl snart dags för att byta blöja igen...

Höstlöven är vackra men kölden börjar bita min kind.

Jag känner att jag börjar komma ikapp med mej själv. Jag börjar bli mera jag. Den senaste tiden har mitt sinne varit överallt och jag har inte stannat upp. Det har varit så mycket nytt som hänt den här hösten att jag bara varit på språng och gjort och gjort och gjort hela tiden. Nu har jag kommit till en punkt där jag bara vill finnas igen och det går sakta men säkert. Men mitt i allt så inser jag att jag har 5 veckor på mej att ordna National Insurance number, bankkonto, spikat jobb, lägenhet, konkreta kurser att plugga och studielån - allt till efter årskiftet. Då känner jag lite att oj, vad jag inte känner för att vara vuxen längre. Det hade varit så mycket enklare att bara stanna i Sverige efter nyår och plugga där. Tänk vad enkelt. Men jag vill ju faktiskt inte det. Jag vill ju vara här. Och när allt blir klart och ordnat så kommer mitt liv att vara fantastiskt. Jag kommer cykla runt i London på en svart cykel mid vita prickar och älska det. Ska bara samla energin ännu en gång. För i och med bytet av familj, hemlös i London och flytta och komma på plats har energin försvunnit lite för stunden och jag vill bara finnas till. Lite som idag - sova till 2pm, åka till Shorditch för frukost/lunch/middag med Line i alla mysiga kläder man kan hitta och sedan bara sitta. Man tar längsta vägen hem med bussen och sitter på översta våningen längst fram med musik i öronen medan man förundras över Londons vyer. Det är vackert. Man försvinner bort i tankar. Och man blir lite mer sig själv. Igen.

Jo juste, jag var ju på The Knitting and Stitching Show 2011 också...

Det var ett tag sedan nu. Kanske 3 veckor sedan? Tiden går så fort hela tiden så jag hinner inte med. Men jag var i alla fall på The Knitting and Stitching show 2011 i början av oktober. Det var en överväldig upplevelse och nästan lite för många intryck att ta in på samma gång. Men ändå svävade jag på moln hela tiden. Här får ni se några bilder som är väldigt inspirerande ifrån mässan!
Av pappersnystan kan man....
...sticka sådanna här fräna saker.
Det här ståndet var så himla mycket Alice i underlandet-känsla så man blev lite kär.
Det var någon speciell konstform en tjej sysslade med som gjorde människor såhär vackra.
Ungefär här i mellan bestämde jag mej för att plugga i London.

Kanske kunde jag gifta mej med Edward då...

Hade jag varit vampyr hade jag nog sett ut lite såhär:

bloglovin

Om

Min profilbild

T

RSS 2.0