EverydayCrochet

Jag känner att jag börjar komma ikapp med mej själv. Jag börjar bli mera jag. Den senaste tiden har mitt sinne varit överallt och jag har inte stannat upp. Det har varit så mycket nytt som hänt den här hösten att jag bara varit på språng och gjort och gjort och gjort hela tiden. Nu har jag kommit till en punkt där jag bara vill finnas igen och det går sakta men säkert. Men mitt i allt så inser jag att jag har 5 veckor på mej att ordna National Insurance number, bankkonto, spikat jobb, lägenhet, konkreta kurser att plugga och studielån - allt till efter årskiftet. Då känner jag lite att oj, vad jag inte känner för att vara vuxen längre. Det hade varit så mycket enklare att bara stanna i Sverige efter nyår och plugga där. Tänk vad enkelt. Men jag vill ju faktiskt inte det. Jag vill ju vara här. Och när allt blir klart och ordnat så kommer mitt liv att vara fantastiskt. Jag kommer cykla runt i London på en svart cykel mid vita prickar och älska det. Ska bara samla energin ännu en gång. För i och med bytet av familj, hemlös i London och flytta och komma på plats har energin försvunnit lite för stunden och jag vill bara finnas till. Lite som idag - sova till 2pm, åka till Shorditch för frukost/lunch/middag med Line i alla mysiga kläder man kan hitta och sedan bara sitta. Man tar längsta vägen hem med bussen och sitter på översta våningen längst fram med musik i öronen medan man förundras över Londons vyer. Det är vackert. Man försvinner bort i tankar. Och man blir lite mer sig själv. Igen.