My love people.
Idag har jag umgåtts med den här fina personen. Hon heter Maria och har varit min allra bästa vän sedan jag var 10 år och hon 11 år. Nästa sommar ska vi ha 10 års jubileumsfest för att fira vår vänskap. Idag har vi haft en heldag. Vi åt lunch på Creperiet, köpte take away kaffe från Wayne's Coffe, åkte till högklint där vi drack vårt kaffe, åkte till Träkumla grusgrop och badade, bakade till Marias födelsedag, låg i soffan och drack te och åt bullar, till sist åt vi kvällsmackor i köket och jag kände mej lite som 12 år igen. Det var fint. Nu är det inte många dagar kvar tills jag åker och ikväll grät jag och Mamma lite. London kommer bli hur bra som helst. Det är jag säker på. Men att lämna mina finaste som jag annars träffar varje dag är något som skaver i hjärtat så otroligt.
It always happens when you least expect it.
Jag vill till London nu. Just precis nu. Vill inte vänta. Åka nu nu nu nu nu nu nu.
With no regrets of you being a fool.
Det är så mycket jag borde göra. Varje natt drömmer jag mardrömmar om att jag glömt något med packningen. Eller att jag glömt gå till banken och ordna med intyg till berkleykonto. Eller att jag glömmer säga hej då till någon viktig. Och varje gång är det bara en timme tills jag ska åka. Sedan vaknar jag. Med tjut och sus i öronen och en kallsvettig kropp. Andas. Det löser sig. Du är inte 16 den här gången. Den här gången är du vuxen. Du är klar. Du är redo. Du klarar det.
Intalar.
Försöker se klart.
Det är inte heller bara det som är problemet. Något annat ovisst också. Något som är den sämsta tajmingen i hela världshistorien. Då får mej att fastna i tankekoma. Det gör mej nervös. Får mej att må illa. Och inte alls veta vart jag ska ta vägen. Försöker att inte ta förhastade slutsatser. Men ändå ha en plan B.
Så, jag ringde en vän. Han är bra. Brukar för det mesta få mej att se klart och bli glad igen. Ibland gör han mej förvirrad. Men nu räddade han mej. Genom att bara vara han. Tack.
Och den här låten är bara så himla fin. Loreen är så tonsäker att jag får rysningar.
Waffling in the late summer night.
Fy fan, det var så länge sedan jag lyssnade på Winnerbäck. Han är fantastisk. Men jag klarar sällan av att lyssna på honom längre då han väcker alldeles för starka känslor. Han är så himla mycket, den där Winnerbäck.
Jag har haft en fantastisk dag. Mamma och jag har cyklat 4 mil. Visby-Tofta. Tofta-Visby. Vi stannade där och lunchade, drack kaffe och åt glass. När vi kom hem dog vi i soffan till en film. Mitt högerknä värkte något hysteriskt och jag kände mej som 85år gammal. När det började bli kväll vankades det familjemiddag på mitt favorit Surfers. Jag och tre skeptiker åt den smakligaste måltiden som går att förtära. De tre skeptikerna var sedan frälsta och lyckliga. Det kallas matorgasm. Surfers lyckas varje gång. Stor eloge till dem.
Nu ska jag snart sova. Kvällen avslutades hos Maria med en fin italiensk film och platta som djupa konversationer. Det är därför Winnerbäcks toner blir så starka. Så många gamla minnen väcks till liv och är det verkligen sant att jag flyttar till London om en och en halv vecka? Är det på riktigt?
And my head told my heart to listen to the heart.
När arbetsschemat för sommaren är avklarat och solljuset börjar bli senapsgult vet man att det är mitten av augusti. Lugnet drar över Visbys alla gator och det börjar dofta sensommarhöst. En mjuk och lugnande doft som framkallar filosofiska tankar och kedjerökning med vänner som står vid ens sida genom vindstilla och kulingstormar. Snart är semestern över. Vi andas de sista lediga andetagen för den här gången. Nästa vecka startar resan för nervösa och nyblivna första ringare och för tre år sedan var vi där. Nu är det deras tur att få sista riktiga knådet innan dem vandrar ut på riktigt i stora livet. Att få sista finishen och formas till någon slags vuxen. Där jag är nu. Om 12 dagar lämnar jag vår kära Ö som vi gotlänningar älskar att hata. Då ska jag stå på egna ben. Helt ensam. Utan alla dem där älsklingarna jag har. Det är en sådan schizofren känsla att den inte ens går att beskriva. Däremot går den att förstå. Men verklig kommer den nog aldrig kännas. Inte ens när jag sitter i min säng i London en vardagsnatt och grinar av saknad. Nej, inte ens då kommer det att kännas verkligt. Något som jag i alla fall är säker på är en sak: det kommer gå bra för oss. Till slut.
She is having too much free time before going to London...
Hello Captain.
This is me. Therese. And I am having too much free time before moving to England.
Hello again Captain. I Don't know what to say...
...well, let's try to look fashion...
...or, more like old fashioned.
Well then, what did we think about that?
Naah, not that good. Or, what do this mean????
I don't know. Bye Captian! And hello Ella!
