Ett inlägg som aldrig blev postat.
Den här veckan kan ha varit den mest sentimentala veckan i London. Sentimentalitet behöver dock inte betyda olycka. Snarare att man inser vad som var bra. Min fantastiska karusellhöst börjar gå mot sitt slut och om exakt en vecka har jag gått och lagt mej i min säng på Gotland igen. Det som har varit mest jobbigt den här veckan har varit att inse att Line verkligen åkt hem till Danmark. Utan att vi hann säga hej då. Jag trodde liksom aldrig att det skulle bli så jobbigt som det blev. Jag trodde inte att tårarna skulle komma som en flodvåg när jag äntligen fick ett mail av henne i måndags. Hon har varit min bästa vän i höst och vi har gjort allt tillsammans och jag har bott hos henne nästan varje helg. Och nu är allt över. Allt gick alldeles för snabbt och det enda jag vet är att inget kommer bli som det varit i höst igen. Det känns lite som en epok avslutats. Lite som när man slutar gymnasiet. I årskiftet kommer jag få stå på egna ben igen, börja om från början. Starta en helt ny Londonresa. Jag ser fram emot det. Absolut. Man samtidigt så himla läskigt.
Dessutom var jag på Ben's skola idag där dem hade en liten mysig Christmas Fair. Vi åkte dit hela familjen och jag kände mej lite som i en brittisk julkärleksfilm. Lite som Love Actually på något sätt. Det var så där klyschigt med Christmas Carols och barnkör. Glada barn som sprang omkring överallt. En karusell. Minimarknad med Raffels som är Sveriges motsvarighet till lotteri. Dessutom var ju Tomten där såklart, med hans älvor. Barnen fick gå in en och en till tomten och sitta i hans knä. Man var tvungen att säga HO HO HO och sedan fick man en liten julklapp. Allt var så fint att jag blev rörd och höll på att fälla en tår när jag tittade på familjen och lilla Thomas och såg hur lyckliga dem var. Tanken av att lämna dem om en vecka är så himla jobbig. Vi kommer ju självklart att ha kontakt och dem kommer ju alltid vara som min lilla Londonfamilj. Men aldrig kommer det heller att bli som det varit när jag kommer hit på roast dinners nästa år. Och tanken av att Thomas kommer att glömma bort mej är så himla jobbig. Det tog tid för oss i början att komma överrens men nu går det så himla bra. Och tanken av att inte få se hans ansiktsuttryck varje dag när han får se mej och skriker: REEESA! och kramar om mina ben vill jag inte ens tänka på. Jag kommer sakna att ha han i mitt knä när vi tittr på Mickey Mouse, att bygga våra yberhöga legotorn och leka "where is Thomas?" över hela huset. När det lilla skruttet på två år skrattar och är lycklig är jag också lycklig.
Kommentarer
Trackback
