EverydayCrochet

Det var längesedan sist. Och vart börjar man då? Där man slutade senast, någonstans man hamnade i mitten eller där man är nu? Det finns nog inget svar. Det är i alla fall april. Mycket har hänt i mitt liv, så allt är väl egentligen lite som det brukar vara. I december förra året lämnade jag i alla fall London för ett tag. Det hade varit en omtumlade, händelserik, fantastisk, stundvis jobbig, utmnande och väldigt inspirerande höst. Jag samlade nya krafter på Gotland ett par veckor innan jag sedan tog alla min väskor till ett annat hem - Stockholm. Jag visste väl inte egentligen vad jag sysslade med, vart det skulle ta mig någonstans eller om jag skulle överleva. Jag hade några få visioner och tankar liknande planer i fickan. Men länge har jag vetat att livet inte går att planera. Så, det är bara att släppa kontrollen och se vart livet för en här näst. Jag började med en fika i ett hem i Hökarängen hos två härliga människor jag aldrig tidigare träffat. Hörnet i deras vardagsrum, som annars är ockuperat av en annan som befann sig i Indien, kom att bli mitt hem de kommande 3 månaderna. Nästa steg var gruppintervju och anställning på Vikariepoolen där jag trodde att min dagar framöver skulle spenderas. Men istället dök steg nummer 3 upp från min kära Kusin. Jag fick en anställning på Åhlens som extrajobbare fram till Mars. Jag förväntade mig helger och kanske någon enstaka dag i veckan. Men istället hade jag sådan tur att jag fick jobba likt en heltidsanställd bland fantastiska människor. Många timmar spenderades i Stockholms lokaltrafik pendlande från ena sidan av stan till andra vareviga dag och jag brukar tänka att allt har sin charm, en dag saknar jag även det här.

Kyss mej inte i morgon.

Det är svårt att ta tag i något som inte känns verkligt. Till exempel att jag åker hem till Gotland på fredag. I övermorgon. Jag har inte ens börjat tänka på min packning. Jag har inte slagit in mina julklappar till min Londonfamilj. Jag har inte skrivit adresserna på mina julkort. Däremot köpt frimärken. Det känns jobbigt att lämna London som varit mitt hem de senaste 3 och en halv månaderna. Speciellt med vetskapen om att jag kanske inte kommer tillbaka förän april. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag kom till London. Jag trodde inte att jag kunde bli riktigt lycklig på riktigt. Men jag antar att det finns lycka för alla. Man måste bara prova sig fram. Inte låta motgångar skrämma bort en. Man måste lära sig se motgångar som ett steg närmare rätt riktning. Man kan ta sig hur långt man vill med positivitet och vilja. Det är det som är hemligheten. The laws of attraction.

Den här veckan kan ha varit den mest sentimentala veckan i London. Sentimentalitet behöver dock inte betyda olycka. Snarare att man inser vad som var bra. Min fantastiska karusellhöst börjar gå mot sitt slut och om exakt en vecka har jag gått och lagt mej i min säng på Gotland igen. Det som har varit mest jobbigt den här veckan har varit att inse att Line verkligen åkt hem till Danmark. Utan att vi hann säga hej då. Jag trodde liksom aldrig att det skulle bli så jobbigt som det blev. Jag trodde inte att tårarna skulle komma som en flodvåg när jag äntligen fick ett mail av henne i måndags. Hon har varit min bästa vän i höst och vi har gjort allt tillsammans och jag har bott hos henne nästan varje helg. Och nu är allt över. Allt gick alldeles för snabbt och det enda jag vet är att inget kommer bli som det varit i höst igen. Det känns lite som en epok avslutats. Lite som när man slutar gymnasiet. I årskiftet kommer jag få stå på egna ben igen, börja om från början. Starta en helt ny Londonresa. Jag ser fram emot det. Absolut. Man samtidigt så himla läskigt.

Idag fick jag lite ledigt under dagen och var på jättebra humör. Såg nya avsnittet av Glee och fällde glädjetårar som vanligt. Tog en dusch och gjorde mej lite snygg för omväxlings skull. Ringde till Central Saint Martins för att prata om min regestrering, dock är människan som jag behöver prata med aldrig där när jag ringer... Fick lite hjälp av en annan herre men behöver fortfarande jaga grevinnan. Hoppas på bättre lycka i morgon. Senare tog jag en promenad i stormen upp till The Rookery. Satt på mitt utsiktsställe som vanligt och samlade energi och sorterade tankar. Mitt humör går så mycket fram och tillbaka nu för tiden. Jag kan liksom inte riktigt bestämma mej hur jag känner för saker och ting. Detsamma med mitt perspektiv. Och min vilja. Efter många olika händelser de senaste veckorna ser det nu ut som att jag åker ensam tillbaka till London någon gång efter att det nya året har tagit start. Jag kommer jobba med någonting och bo någonstans till April då jag börjar på Central Saint Martins. Jag har tvekat så himla mycket. Ändrat mej så många gånger. Funderat på att dra med min vän till Shanghai istället. Funderat på att åka till Indien och bo i bergen. Dessutom fick jag ett jobberbjudande i franska Alperna som jag till och med övervägde för någon minut. Till och med Sverige har varit en stark motståndare till London. Men jag vet nu. Jag och London är inte färdiga med varandra än. Om en och e halv vecka ska vi bara ha distansförhållande för någon månad. Det kommer vi klara.

Men. Nu är det bara allt som ska ordnas. Allt ska bara ordnas hela tiden. Och jag känner mej förstenad. Först och främst hela skolgrejen. Måste blir registrerad. För att bli det behövs 35000 kr att ge till CSM. Därför måste jag kontakta CSN och UK Student Loan Company. Och söka de där 38 stipendierna som ett företag tog fram till mej. Och sedan få allt att klaffa. And I just can't bother right now.

Och. Det jag borde göra nu istället för att skriva det här, det är ett covering letter till det perfekta full time jobbet. Som dessutom är ledigt. Som jag skulle vara perfekt för. Men. Jag har ingen energi att promota mig själv på engelska för tillfället. CV:t har jag däremot finslipat nästan 30 gånger för det är ju inte så svårt.

Och egentligen så skulle jag behöva sätta adresser på alla julkort jag samlat ihop. Jag borde börja packa väskan. Sortera. Rensa. Slå in julklappar. Komma på vad fan jag ska köpa till min värdmamma i julklapp. Boka en taxi till flyget den 16 december. Boka en buss från flyget till Stockholms central. Gå till Sainsburys och klaga på att jag fick betal 6£ för mycket. Svara på miljarders mail. Gud, listan kan bli hur lång som helst. But I just can't bother at the moment.

"Vem vill ha stolthet

Min två åring räknade för första gången från 1-13 idag helt felfritt och jag har nästan aldrig känt mej så stolt tidigare! Hur ska jag kunna lämna honom om mindre än 2 veckor? Det är ofattbart. Elefanttårar. Riktigt stora elefanttårar.

Tänker på hösten. Känner mej lite halvlycklig och halvkonstig. Fifty fifty. Det har gått så fort. Så mycket har hänt. Aldrig har en höst varit såhär händelserik förr. Första delen av England börjar lida mot sitt slut. Två och en halv vecka kvar. Sen entrar jag Sverige igen. Det börjar verkligen kännas nu. Två helger kvar. Måste köpa julkort. Sista julklapparna. Söka jobb. NI number intervju i morgon. Julfest i Ascot nästa helg. Line har åkt hem till Danmark. Hux flux. Shit, jag behöver en till resväska om jag ska ta mej hem. Det går bra med packningen som vanligt... Någon som kommer och hämtar mej i London och hjälper mej hem?

Just nu är jag så himla velig. Vad vill jag med mitt liv?

Jag orkar inte bädda i lakanen i sängen.

Jag lever på Lemsip för jag är helt fantastiskt förkyld. Lemsip borde finns i Sverige också, det räddar ens liv när man är nästan död. Orkar inte förklara vad det är, så google får bli din bästa vän.

Jag känner att jag börjar komma ikapp med mej själv. Jag börjar bli mera jag. Den senaste tiden har mitt sinne varit överallt och jag har inte stannat upp. Det har varit så mycket nytt som hänt den här hösten att jag bara varit på språng och gjort och gjort och gjort hela tiden. Nu har jag kommit till en punkt där jag bara vill finnas igen och det går sakta men säkert. Men mitt i allt så inser jag att jag har 5 veckor på mej att ordna National Insurance number, bankkonto, spikat jobb, lägenhet, konkreta kurser att plugga och studielån - allt till efter årskiftet. Då känner jag lite att oj, vad jag inte känner för att vara vuxen längre. Det hade varit så mycket enklare att bara stanna i Sverige efter nyår och plugga där. Tänk vad enkelt. Men jag vill ju faktiskt inte det. Jag vill ju vara här. Och när allt blir klart och ordnat så kommer mitt liv att vara fantastiskt. Jag kommer cykla runt i London på en svart cykel mid vita prickar och älska det. Ska bara samla energin ännu en gång. För i och med bytet av familj, hemlös i London och flytta och komma på plats har energin försvunnit lite för stunden och jag vill bara finnas till. Lite som idag - sova till 2pm, åka till Shorditch för frukost/lunch/middag med Line i alla mysiga kläder man kan hitta och sedan bara sitta. Man tar längsta vägen hem med bussen och sitter på översta våningen längst fram med musik i öronen medan man förundras över Londons vyer. Det är vackert. Man försvinner bort i tankar. Och man blir lite mer sig själv. Igen.

Hade jag varit vampyr hade jag nog sett ut lite såhär: