This time.
Tänker på hösten. Känner mej lite halvlycklig och halvkonstig. Fifty fifty. Det har gått så fort. Så mycket har hänt. Aldrig har en höst varit såhär händelserik förr. Första delen av England börjar lida mot sitt slut. Två och en halv vecka kvar. Sen entrar jag Sverige igen. Det börjar verkligen kännas nu. Två helger kvar. Måste köpa julkort. Sista julklapparna. Söka jobb. NI number intervju i morgon. Julfest i Ascot nästa helg. Line har åkt hem till Danmark. Hux flux. Shit, jag behöver en till resväska om jag ska ta mej hem. Det går bra med packningen som vanligt... Någon som kommer och hämtar mej i London och hjälper mej hem?
I valet och kvalet.
Just nu är jag så himla velig. Vad vill jag med mitt liv?
Förra veckan fick jag besked om att jag kom in på Fashion Folio på Central Saint Martins. Jag trodde inte det var sant och det var en av dem lyckligaste dagarna i mitt liv. Verkligen. Sen har jag låtit det sjunka in. Känt efter. Och nu tvekar jag. Jag känner att jag inte vet någonting längre. Men det jag vet är i alla fall att jag är fantastiskt trött på att bo på jobbet och att bo i en annan familj. Jag vet att jag saknar min garderob med alla mina kläder hemma i Sverige. Jag saknar mina symaskiner. Jag saknar att laga min sorts mat. Jag saknar att gå i skolan eller jobba på ett inspirerande jobb. Jag saknar att göra mej i ordning på morgonen och sätta ihop schyssta outfits och roliga frisyrer. Just nu är jag en 19 årig mamma. Det har visserligen sin charm och min 2 åring är så himla go. Han kan göra mej så himla glad när han är lycklig. Men ändå känner jag att det verkligen är skönt att det bara är 3 veckor till. Vad jag vill sen kommer visserligen fortfarane vara den eviga frågan. Kanske borde jag göra som jag gjort förr, ta ett beslut och hålla fast vid det. Bara sluta vela. Men att vara fri ger en så många möjligheter. Alldeles för många.
Något gammalt, något nytt. Något lånat, något blått. Och violer är röda och rosor är blå. Eller var det verkligen så?
Jag orkar inte bädda i lakanen i sängen.
Den är kvart i ett.
Härom dagen sa jag att jag aldrig ringde tillbaka för det var bara slöseri med tid. Jag vet redan att ingen kommer någonsin vara som du. Igen.
Det är natt.
Och vad är det egentligen för mening med att prova något man redan vet inte passar? Och vad är det för mening med att köpa något som är liknande, fastän man vet att det bara blir dubbel förlust?
Jag orkar inte bädda i mina lakan. Igen.
Det fick mej att tänka på dej.
Det är lättare att vara själv. Att prova saker man vet inte passar. Då vet man också att man inte blir galen av kärlek. Och går krossad därifrån.
En vanlig fredag om äppeljuice och blöjor.
Jag lever på Lemsip för jag är helt fantastiskt förkyld. Lemsip borde finns i Sverige också, det räddar ens liv när man är nästan död. Orkar inte förklara vad det är, så google får bli din bästa vän.
Fastän jag är förkyld springer jag runt och byter blöjor på en två åring. Ibland vill han inte så då får man brottas lite. Ibland funkar inte brottningen och då måste man använda huvudet. Idag efter 1h 30min kom jag på att jag kunde ju sjunga introt till Mickey Mouse Club House (hans favoritprogram genom allt) så kanske han skulle låta mej byta blöjan. Och joho du! Han blev en liten ängel och nynnade till min fantastiska introsång. Han är för söt den där lilla saken. Han lever på äppeljuice och Mickey. Det är för honom definitonen av lycka. Fantastiskt om det vore så enkelt.
Idag har jag lyckats boka tid till alla saker som till exempel NI-nummer och bankkonto. Lite närmare målet, hurraaa! Och ikväll ska jag på Royal Academi's utställning med Edgar Degas! Jag är hur exhalterad som helst! För som jag har förstått så ska alla hans ballet tavlor finnas med. När jag var i Paris letade jag som en galning efter dem. För jag menar, vart ska dem annars finnas om de inte finns i Paris? Sedan flyttade jag till London och från ingenstans är det helt plötsligt en utställning med Edgar Degas. Vad är oddsen?
Cheers people! Det är väl snart dags för att byta blöja igen...
Höstlöven är vackra men kölden börjar bita min kind.
Jag känner att jag börjar komma ikapp med mej själv. Jag börjar bli mera jag. Den senaste tiden har mitt sinne varit överallt och jag har inte stannat upp. Det har varit så mycket nytt som hänt den här hösten att jag bara varit på språng och gjort och gjort och gjort hela tiden. Nu har jag kommit till en punkt där jag bara vill finnas igen och det går sakta men säkert. Men mitt i allt så inser jag att jag har 5 veckor på mej att ordna National Insurance number, bankkonto, spikat jobb, lägenhet, konkreta kurser att plugga och studielån - allt till efter årskiftet. Då känner jag lite att oj, vad jag inte känner för att vara vuxen längre. Det hade varit så mycket enklare att bara stanna i Sverige efter nyår och plugga där. Tänk vad enkelt. Men jag vill ju faktiskt inte det. Jag vill ju vara här. Och när allt blir klart och ordnat så kommer mitt liv att vara fantastiskt. Jag kommer cykla runt i London på en svart cykel mid vita prickar och älska det. Ska bara samla energin ännu en gång. För i och med bytet av familj, hemlös i London och flytta och komma på plats har energin försvunnit lite för stunden och jag vill bara finnas till. Lite som idag - sova till 2pm, åka till Shorditch för frukost/lunch/middag med Line i alla mysiga kläder man kan hitta och sedan bara sitta. Man tar längsta vägen hem med bussen och sitter på översta våningen längst fram med musik i öronen medan man förundras över Londons vyer. Det är vackert. Man försvinner bort i tankar. Och man blir lite mer sig själv. Igen.
