I believe that hope will never leave me.
Vissa dagar hoppas jag något så otroligt. Andra dagar säger jag till mej själv att jag är dum huvudet. Patetisk. Just nu hoppas jag något så otroligt att jag ska träffa dej av en slump innan jag åker till London. Jag vill bara möta din blick och se att du lever. Och att du ska veta att jag lever. Finns. Egentligen vill jag prata med dej. Berätta massor. Fråga massor. Jag undrar vem du är nu. Hur du är. Om du tänker på mej ibland. Ibland är jag helt säker på att du gör det. Jag vet inte varför. Men det är bara en magkänsla jag har. Jag skulle vilja säga förlåt. Förut, då var det ett ord jag förväntade mej av dej. Du ska veta, fick jag göra om det igen hade jag gjort det annorlunda. Du var inte min första kärlek. Inte det första någonting. Men, du var min kärlek. Trots. Allt.
My love people.
Idag har jag umgåtts med den här fina personen. Hon heter Maria och har varit min allra bästa vän sedan jag var 10 år och hon 11 år. Nästa sommar ska vi ha 10 års jubileumsfest för att fira vår vänskap. Idag har vi haft en heldag. Vi åt lunch på Creperiet, köpte take away kaffe från Wayne's Coffe, åkte till högklint där vi drack vårt kaffe, åkte till Träkumla grusgrop och badade, bakade till Marias födelsedag, låg i soffan och drack te och åt bullar, till sist åt vi kvällsmackor i köket och jag kände mej lite som 12 år igen. Det var fint. Nu är det inte många dagar kvar tills jag åker och ikväll grät jag och Mamma lite. London kommer bli hur bra som helst. Det är jag säker på. Men att lämna mina finaste som jag annars träffar varje dag är något som skaver i hjärtat så otroligt.
Very important information.
Hej. Jag vill inte ha reklam i mitt kommentarsfält. Jag bryr mej inte om i fall du bloggar om aspergers syndrom, i fall du har en tävling om iphone skal, i fall du vill ha fler besökare på din blogg, om du är konstig bara för att du är konstig eller om du utav någon annan underlig anledning skickar en kommentar angående något annat helt oväsentligt. Allt detta just because I don't give a shit. Däremot uppskattar jag kommentarer angående allt som handlar om min blogg. Så om du nu vill ha fler besökare får du väl slänga iväg en schysst kommentar som fångar mitt intresse och länka till din blogg så kanske jag besöker dej också! Tack för mej. Hej.
Say goodnight and go.
Hittade två bilder från utställningen så man kan se lite närmare på kreationerna.
Den första, byxdressen, har en överdel som är gjord genom knycklad chiffong som är sydd för hand med små stygn. Underdelen är 3 meter sidenmåleri som blev ballongbyxor.
Ballerinaklänningen har ett virkat liv gjort av bomullsremsor. Blommorna är också gjorda av bomullsremsor som är rynkade, doppade i te och sedan målade med sidenfärg.
Making indiana jones.
Jag fick ett litet beställningsjobb av min kära kusin för ett tag sedan. Har inte kommit igång klokt tidigare men nu håller jag på för fullt. Blev en hemskt dålig bild på mitt nya mönster jag skissade upp idag som kommer sitta över den delen som är på bilden övanför. Världens mysigaste snurra-in-sig-i-kofta kommer det att bli!
The way many things should be.
For a couple of weeks ago I crocheted a head bow. It is simple. Big. And cute. The way many things should be.
(And no, I'm not naked.)
It always happens when you least expect it.
Jag vill till London nu. Just precis nu. Vill inte vänta. Åka nu nu nu nu nu nu nu.
With no regrets of you being a fool.
Det är så mycket jag borde göra. Varje natt drömmer jag mardrömmar om att jag glömt något med packningen. Eller att jag glömt gå till banken och ordna med intyg till berkleykonto. Eller att jag glömmer säga hej då till någon viktig. Och varje gång är det bara en timme tills jag ska åka. Sedan vaknar jag. Med tjut och sus i öronen och en kallsvettig kropp. Andas. Det löser sig. Du är inte 16 den här gången. Den här gången är du vuxen. Du är klar. Du är redo. Du klarar det.
Intalar.
Försöker se klart.
Det är inte heller bara det som är problemet. Något annat ovisst också. Något som är den sämsta tajmingen i hela världshistorien. Då får mej att fastna i tankekoma. Det gör mej nervös. Får mej att må illa. Och inte alls veta vart jag ska ta vägen. Försöker att inte ta förhastade slutsatser. Men ändå ha en plan B.
Så, jag ringde en vän. Han är bra. Brukar för det mesta få mej att se klart och bli glad igen. Ibland gör han mej förvirrad. Men nu räddade han mej. Genom att bara vara han. Tack.
Och den här låten är bara så himla fin. Loreen är så tonsäker att jag får rysningar.
Well, I geuss god told us about it.
Det finns en så himla bra grej som heter http://www.bloglovin.com/ vet ni. Blir man medlem där så kan man följa alla sina favoritbloggar genom att trycka på en knapp. Till exempel den som jag har (tjejen med tuttarna). 
På hemsidan samlas sedan alla sina favoritbloggares inlägg som en nyhetsfeed och man behöver inte missa något. Man behöver heller inte minnas vilka bloggar man brukar följa, eller gå in på samma blogg 30ggr om dagen för att se om den uppdaterat. Det är en så himla bra sida. Så till er som fortfarande inte använder bloglovin: GÖR DET BUMS!
Waffling in the late summer night.
Fy fan, det var så länge sedan jag lyssnade på Winnerbäck. Han är fantastisk. Men jag klarar sällan av att lyssna på honom längre då han väcker alldeles för starka känslor. Han är så himla mycket, den där Winnerbäck.
Jag har haft en fantastisk dag. Mamma och jag har cyklat 4 mil. Visby-Tofta. Tofta-Visby. Vi stannade där och lunchade, drack kaffe och åt glass. När vi kom hem dog vi i soffan till en film. Mitt högerknä värkte något hysteriskt och jag kände mej som 85år gammal. När det började bli kväll vankades det familjemiddag på mitt favorit Surfers. Jag och tre skeptiker åt den smakligaste måltiden som går att förtära. De tre skeptikerna var sedan frälsta och lyckliga. Det kallas matorgasm. Surfers lyckas varje gång. Stor eloge till dem.
Nu ska jag snart sova. Kvällen avslutades hos Maria med en fin italiensk film och platta som djupa konversationer. Det är därför Winnerbäcks toner blir så starka. Så många gamla minnen väcks till liv och är det verkligen sant att jag flyttar till London om en och en halv vecka? Är det på riktigt?
For once, please do not make this ironic.
I just can't breathe. Positive thoughts. Can't breathe. Positive thoughts. Can't breathe. Can't breathe. Can't breathe.
And my head told my heart to listen to the heart.
När arbetsschemat för sommaren är avklarat och solljuset börjar bli senapsgult vet man att det är mitten av augusti. Lugnet drar över Visbys alla gator och det börjar dofta sensommarhöst. En mjuk och lugnande doft som framkallar filosofiska tankar och kedjerökning med vänner som står vid ens sida genom vindstilla och kulingstormar. Snart är semestern över. Vi andas de sista lediga andetagen för den här gången. Nästa vecka startar resan för nervösa och nyblivna första ringare och för tre år sedan var vi där. Nu är det deras tur att få sista riktiga knådet innan dem vandrar ut på riktigt i stora livet. Att få sista finishen och formas till någon slags vuxen. Där jag är nu. Om 12 dagar lämnar jag vår kära Ö som vi gotlänningar älskar att hata. Då ska jag stå på egna ben. Helt ensam. Utan alla dem där älsklingarna jag har. Det är en sådan schizofren känsla att den inte ens går att beskriva. Däremot går den att förstå. Men verklig kommer den nog aldrig kännas. Inte ens när jag sitter i min säng i London en vardagsnatt och grinar av saknad. Nej, inte ens då kommer det att kännas verkligt. Något som jag i alla fall är säker på är en sak: det kommer gå bra för oss. Till slut.
She is having too much free time before going to London...
Hello Captain.
This is me. Therese. And I am having too much free time before moving to England.
Hello again Captain. I Don't know what to say...
...well, let's try to look fashion...
...or, more like old fashioned.
Well then, what did we think about that?
Naah, not that good. Or, what do this mean????
I don't know. Bye Captian! And hello Ella!
It is something I have been thinking of for a while and never could tell why.
Ibland händer det att jag skänker dej en tanke. Den är sällan särskilt komplicerad. Jag undrar hur du har det nu. Hur det funkar med allt nytt. Bara dela ytligt kallprat så att jag vet att du har det bra. För jag är en sådan som bryr mej om. Även fast allt bara var enkelt och okänslofyllt, på det viset, bryr jag mej fortfarande om. Det gör mej inte till en galen dramaqueen som skapar drama utan mening. Det gör mej snarare till en människa med ett samvete och sunt förnuft. Att jag vill göra rätt för mej när det skett ett missförstånd och be om ursäkt borde aldrig vara något man blir ignorerad av. Det borde snarare uppskattas. För allt jag ville var att vi skulle skiljas som vänner.
It has been the best night. And I did only spend twenty.
It has been an awsome weekend. I love to not work. I love my friends. I love free booze. And handsome guys. My god. And here you have some pretty nice clothes. Someday, you will see it clearer. Good night. Good morning. Whatever you want it to be.
Nothing compares to you. Everything is better. I guess. In theory. Maybe.
I found an old one from the fashionshow in 2010. I remember that my heart was broken and I used to knit and cry in the evenings. Then one day, my heart was healed and a dress was born.
Tonight you are sleeping in my bed.
And with this, me and my needles is saying good night. Good night.
The possibility that we might hurt each other is for real. But we are humans. We have to forgive. And forget.
One thing I think everyone can agree with is that relationships is some pretty difficult stuff. Over some red wine, cheese and crackers, me and my mum and her husband discussed relationships. The right answer do not exist. How to act. How to put your words. How to be the one you are without hurting someone you love. How to swollow your pride. How to apologize. How to forgive. And forget. How to make the right thing. And not make it wrong again. Yes, it is some heavy stuff. Really.
An Edgar Degas dream.
Edgar Degas
Therese Lyander
Edgar Degas
Therese Lyander
Is it going to be you and me, or just you and 230 white roses?
It has taken some time for me to accept this jackets existence. And you will never understand what I am talking about. Sweat and tears. Almost 300 hours later of crocheting and sewing by hand this creation, The Rose Jacket, was for real. I could not look at it. I could not be satisfied. Until the other day when an old lady told me that I held my crochet hook the wrong way. That someone never could crochet like that. I just smiled at her, fetched my rose jacket and said: "Well, I think I crochet good enough". And then her mouth dropped open.
You are just one of those dusty roses looking like a brain.
