And my head told my heart to listen to the heart.

När arbetsschemat för sommaren är avklarat och solljuset börjar bli senapsgult vet man att det är mitten av augusti. Lugnet drar över Visbys alla gator och det börjar dofta sensommarhöst. En mjuk och lugnande doft som framkallar filosofiska tankar och kedjerökning med vänner som står vid ens sida genom vindstilla och kulingstormar. Snart är semestern över. Vi andas de sista lediga andetagen för den här gången. Nästa vecka startar resan för nervösa och nyblivna första ringare och för tre år sedan var vi där. Nu är det deras tur att få sista riktiga knådet innan dem vandrar ut på riktigt i stora livet. Att få sista finishen och formas till någon slags vuxen. Där jag är nu. Om 12 dagar lämnar jag vår kära Ö som vi gotlänningar älskar att hata. Då ska jag stå på egna ben. Helt ensam. Utan alla dem där älsklingarna jag har. Det är en sådan schizofren känsla att den inte ens går att beskriva. Däremot går den att förstå. Men verklig kommer den nog aldrig kännas. Inte ens när jag sitter i min säng i London en vardagsnatt och grinar av saknad. Nej, inte ens då kommer det att kännas verkligt. Något som jag i alla fall är säker på är en sak: det kommer gå bra för oss. Till slut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0