EverydayCrochet

Kanske skriver jag bara om helger, som att det bara vore helgerna jag levde på. Men egentligen är det väl inte alls riktigt så. Det är bara det att mina helger och vardagar är två helt olika liv. Två olika liv som jag känner är helt rätt. Det är här jag ska vara. Jag bor ganska långt utanför London i en kommun som heter Surrey. Det är väldigt vackert här, typiskt engelskt och här finns det frisk luft och för tillfället strålande sol med galen värmebölja. Jag vet inte om jag uppskattar värmeböljan. Den ger mej mest obehag. Det ska inte vara högsommar i början av oktober. Det ska vara höst nu. Jag ska egentligen vandra runt i grovstickade strumpbyxor med flätat mönster tillsammans med min svarta velourkappa. Istället går jag barbent, i korta kjolar och önskar att jag tog med ett par solglasögon till England. I oktober. Det är inte så att jag inte uppskattar sol och värme, missförstå mej rätt. Klimatförändringar skrämmer mej och det känns som att vi är på väg mot en förändring som jag inte vet vilken konsekvens den kommer medföra. Härom natten drömde jag att det var Jordens undergång och att jag var den som skulle rädda min familj. Det var så hemskt och kändes så verkligt att jag vaknade med andnöd och panikslag. Det var bara en dröm intalar jag mej men fortfarande oroar jag mej. Vi är inte hälsosamma mot vår moder jord. Det skrämmer mej. Ändå satt jag i en skåpbil genom Camden härom dan och njöt. Solen värmde kinden fint och två brittiska män jag egentligen inte känner satt och sjöng ljuvligt med musiken som strömmade ur högtalarna. Det handlade bara om minuter men det slog mej att det spelade ingen roll hur bakfull och trött jag kände mej eller hur mina galna skavsår på fötterna sved efter helgens bravader. Mitt liv är fantastiskt. Att ta mej till England är bland det rättaste jag gjort i mitt liv. Det svävar massor med positiv energi i min närhet och jag känner att jag verkligen inte har något att klaga på. Visst skaver saker och ting ibland men längst in i hjärtat och bland sprudlande fjärilar i magen vet jag att jag är på rätt ställe nu. Jag har en fantastisk Aupair familj vars barn kan göra mej så himla trött ibland men som jag älskar så otroligt. Jag har skaffat mej en sån himla fin dansk vän som jag gör Londons gator osäkra med om helgerna. Fastän vi pratar engelska jämt med varandra och det känns som att man inte kan uttrycka sig som man vill så känns det som att vi alltid förstår. Varje helg träffar jag nya människor, speciellt nya Aupairer. Helgerna är aldrig samma visa och jag känner att jag passar in. Så om nu Jorden skulle gå under i morgon så vet jag i alla fall idag att jag gör det bästa av mitt liv. Och det är så jag vill leva.