EverydayCrochet

Vissa dagar hoppas jag något så otroligt. Andra dagar säger jag till mej själv att jag är dum huvudet. Patetisk. Just nu hoppas jag något så otroligt att jag ska träffa dej av en slump innan jag åker till London. Jag vill bara möta din blick och se att du lever. Och att du ska veta att jag lever. Finns. Egentligen vill jag prata med dej. Berätta massor. Fråga massor. Jag undrar vem du är nu. Hur du är. Om du tänker på mej ibland. Ibland är jag helt säker på att du gör det. Jag vet inte varför. Men det är bara en magkänsla jag har. Jag skulle vilja säga förlåt. Förut, då var det ett ord jag förväntade mej av dej. Du ska veta, fick jag göra om det igen hade jag gjort det annorlunda. Du var inte min första kärlek. Inte det första någonting. Men, du var min kärlek. Trots. Allt.